Nina på Johangården

En årssammanställning av något slag har jag tänkt på...

så då kör jag då.

Januari:
Började med Far på sjukhuset. Och jag fick en sonson sju dagar in på det nya året. Så var det Mor på sjukhuset, totalt uttröttad. Åkte som en skottspole mellan mitt hemma och Mors och Fars hemma. Jag köpte mig en tv. Började på Lernia-kurs. Kallt och snöigt.

Februari:
Jocke och Nalle fyller år. Mest Lernia-skola och saker runt detta. En ganska lugn månad.

Mars:
Jag, dotter Mimma, svägerska Lotta och svåger Kalle fyller år. Ett femtioårskalas. Lernia-skola. Lilla dotter med sällskap åker till Thailand. Persiskt nyår.

April:
Leia fyller år. Af får ett stollaryck och ska ha mig att arbeta på Samhall/Ikea med grovstädning. Stort räfst och rättarting med Af och de tar tillbaks allt. Får arbetscoachning via AcadeMedia istället. Packar för byte av lägenhet. Återbesök Handrehab för min tidigare brutna arm.

Maj:
Flyttar in i nya lägenheten. Får två tunga besked mitt i denna månad, dagarna efter varandra. Far benmärgscancer och lilla Dotter Hodgkins lymfom. Fars sjukdom obotlig och lilla Dotters går tack och lov att bota. Avgrunden öppnade sig...

Juni:
Mor fyller år. Börjar med en begravning i Umeå. Tänkte, i kyrkan, på de besked jag fått i maj månad. Stora undersökningar startar på lilla Dotter. Börjar jobba på hunddagis. Nalle-hunden galet tokstressad av att bo i stan, fungerar inte längre, avlivas eller omplaceras till gamla husse. Blir omplacering till gamla husse. Gatufest i Sundsvall.

Juli:
Gatufest i Sundsvall. Fått hem Nicke-hund som kanske kan bli tjänstehund. Jobbar hunddagiset. Får förbenat ont överallt och blir dödstrött. Röntgar ryggen för att se om det finns några fel. Viss urkalkning ses. Hett i Sundsvall.

Augusti:
Jobbar hunddagis. Fasligt ont och fasligt trött. Nicke-hund får godkänt på lämplighetstestet av hundpsykolog, för utbildning. Far fyller år. Inbrott på hunddagis. Inte kul. Miljöträningsresa till Hudiksvall med Nicke och Mynta, inför "skolstart". Förkyld.

September:
Älgjakten startar. Stora Dotter fyller år. Jobbar hunddagis, ack så jobbigt. Så ont och så trött. Masar mig till vårdcentralen och får veta att jag har fibromyalgi. Tack för det! Vill inte! Kurshelg ett och två går av stapeln i tjänstehundsutbildningen.

Oktober:
Jägarn fyller år. Min mormor skulle fyllt år exakt samma dag. Jobbar hunddagis, fast nu halvdag. Kallas via AcadeMedia till arbetspsykolog för koll... inget fel säger arbetspsykologen, förutom att jag bör nog bara ha ett halvtidsjobb... och på den reguljära marknaden. Tji fick de som tjattrat om depression. Där fanns ingen depression, ingen ångest och inget annat fel heller.

November:
Slutat på hunddagis. Blev för tungt och slitigt. Är ett tufft jobb för tuffa kvinnor, men räcker inte bara med ett tufft psyke... måste även ha tuffa muskler, vilket fibron inte bidrar med. Nu börjar kontakter med koordinatorn på vårdcentralen för att se vad som kan ges för hjälp till mig. Magen totalt bakvänd och ond av fel medicin. Får ny, men denna mage kräver även behandling för att bli snäll igen. Jägarn får hjärtinfarkt. Fk drar in hans sjukpeng. Rekommenderar honom att skriva in sig på Af istället. Jag skaffar linser istället för glasögon.

December:
Ser att dagarna i väntan på arbetsplats ger resultat vad gäller fibron. Inte lika jädra ont längre. Så skönt! Dock finns den där och gör sig påmind. Är nog lite väderkänslig, plus köldkänslig. Men... man får lära sig att leva med det. Remiss skrivs till smärtrehab... med den brasklappen att det måste samplaneras med min hundutbildning. Tar ett stort beslut i mitt liv, och genomför det tillsammans med Jägarn. Skriver testamenten, för livet är inte oändligt. Julfest på hundutbildningsstället. Söker namnuppgifter på Landsarkivet. Hittar dem bums. Talar med hjärtsköterska och får goda råd. Jag och Jägarn firar en ensam jul tillsammans med Nicke-hund. Döttrar firar tillsammans med sin far. Sonen firar på annat håll. Annandag jul åker vi till Jägarns syster och firar. Far mycket sjuk. Prognosen dålig. Prickade in exakt samma dag som förra december för att insjukna och åka ambulans till sjukhuset, men då var prognosen bättre. Nu vet ingen hur länge han finns med oss längre...

Under detta år har mycket tankar och många planer formats. Mycket kommer att ändras och mycket kommer att tillkomma. Och jag kommer inte längre att vara så jädra snäll... bara mot de snälla. Det är mitt nyårslöfte, till mig själv och till alla andra.

Mycket har jag utelämnat här, sådant som är privat... eller kan missuppfattas. Och i morgon börjar jag det nya året med en ny blogg.

Med bara timmar kvar av detta år har det åter igen visat sig från en annan sida.

Far mycket sjuk igår och in till sjukhuset med ambulans. Prognosen är mycket dålig, men just nu idag är han lite piggare.

Mor bor i mitt gästrum för att ha nära till sjukhuset. Hon tar sig inte gående många mil till sjukhuset... och idag går det säkert inte många bussar. Så enklast att hon finns här i stan.

Trodde att i tider då det är stort allvar skulle alla ställa upp och hjälpa varandra... men så jag tror. Telefonkedjan bröts och bror långt borta fick inte meddelande om Fars situation. Har i alla fall pratat själv med honom idag. Mina barn, Fars barnbarn, har också vetskap.

Nä, allt för många gånger detta år har livet vänt och vridit på sig på ett inte allt för skönt sätt.

Idag är den stora smällardagen. Jag gillar inte det! Hundarna får lugnande av två olika sorter. Hoppas det hjälper. Just nu ligger tiken Leia under mitt skrivbord när jag skriver här... så något har hon hört redan. I natt small det och i går small det flera gånger under dagen. Fattar inte att alla människor måste göra ljud jämt. Är det inte ljud de gör själva så ser de till att annat eller andra gör ljud.

Jaja... Gott Nytt År på er i alla fall!

 

 

 

och ett jädra smällande dygnet runt i flera dagar. De som smäller tänker då inte på djuren, varken våra tama eller de vilda... för de vilda blir minst sagt lika rädda. Inte heller tänker de på små barn, äldre eller andra som har det svårt med smällarna.

Finge jag bestämma skulle allt smällande bort. Totalt! Och så är det ju faktiskt förbjudet att smälla inne på gården enligt bostadsföretaget... men förra nyåret brydde sig ju de som smäller inte om detta. Jädra bovar! I år igen har vi blivit påminda om att det inte får smällas... 

Idag har jag varit till veterinären och ordnat med piller till mina vovvar. Leia blir totalt hysteriskt blockerad och hur Nicke blir vet jag inte. Har inte haft honom någon smällarhelg... än. Han får medicin han också... i fall att om...

Zyklène och Nozinan var rekommendationerna, och DAP. Och så är det svårt att medicinera smällar-rädda hundar... det får inte bli för lite, så att de är som förlamade och neddrogade och ändå har svår rädsla och ångest... för då blir skadan bara värre. Den skada som smällandet orsakar i psyket på hunden. Balansgång. Nu doseras detta ju efter kroppsvikt... men det kan bli lite olika ändå med hur verkan tar.

Mycket vatten rinnar under broarna... trots att det i naturen är ganska fruset.

Mycket i livet ändrar sig. Och jag med. Ändrar mig. Nytt år kommer. Fortare än vi anar. Faktiskt är det inte många dagar kvar av år 2009. Nu i veckan byter vi år igen. 2010. Blir nog bra det.

Jag planerar och ändrar, ser ut som att det nya året är helt annorlunda än det år som vi nu lämnar till arkivet. Om någon dag, eller vid årsskiftet visar det sig... mina nya planer och mitt annorlunda liv.

firat hemma tillsammans med Jägarn och Nicke-hund. Leia-hund utlånad till yngsta dottern. Firat jul i Övik med Jägarns syster och gubbe.

Reste hem idag i yrande snöfall och väldigt hal och spårig E4. Såg många olyckor, med tanke på att det ändå bara är femton mil det är fråga om. Bitvis gick det bara i 40 km och ett par gånger var det till och med stopp. Fast inget långvarigt stopp. Polis, räddningstjänst, ambulanspersonal och bärgare är proffsiga och snabba.

Men... ju närmare Sundsvall vi kom desto bättre blev vädret. Och hemma, i Sundsvall, snöade det inte. Däremot hade det snöat!

Vår Umeåresa ställde vi in när vi såg hur mycket det snöade i Övik och läste om massor med snö i Umeå. Och med tanke på hur det var att åka hem så var den inställda Ume-resan ett klokt beslut. Provar igen i veckan. Borde nämligen hälsa på Jägarns pappa...

så nu klarar hon sig när det är kallt och eländigt. Fast i snöstormen nu är det bara några minusgrader och då duger hundpäls bra.

 

Sagojulgran.

Vit gran med lila, silver och vitt. Än finare än vad bilden visar. Som den allra vackraste sagojulgran. Kall, snöig och gnistrande.

Bör ses på plats.

Min drömjulgran!

Försäkringskassan ringer.

Det blir inga pengar!

För inte ens en månad sedan var Jägarn sjuk. Hjärtinfarkt. Inlagd på sjukhus bums. Behandlingar och medicinering. Sedan sjukskriven av hjärtläkaren och ska nu rekreera sig efter ingrepp i hjärtat.

Nu har Försäkringskassan bestämt att det blir inga pengar. Ingen sjukskrivning. Blankt nej. Utan reson. Jägarn ska gå till arbetsförmedlingen istället, det var tipset. Jo, tack för den julklappen Fk! Vi uppskattade den...

inte!

Nu förstår jag varför de som arbetar på Fk blir hotade. Förstår precis. Det är ju bara döden som gäller som sjukorsak. Och nåde den som då tar ut ersättning. Då blir det räfst och rättarting även då.

I går var vi till hjärtsköterskan som predikade vikten av att just ta det lugnt och komma igen i lagom takt. Att kroppen måste få tid att reparera sig. Idag smäller Fk oss över ansiktet med en sur julklapp. De sätter sig helt över läkares order och bryr sig föga om läkarens patienter och kunnande. På ett sätt är detta ju en förnedring av hela läkarkåren. Detta att Fk (och regeringen) skiter totalt i vad läkarna säger och skriver. Och så skyller de på att läkarna inte kan skriva sjukintyg...

vad jag undrar är om Fk kan l ä s a sjukintyg?

Undra på att man blir stressad. När det enda som gäller är döden. Bara döden. Allt annat är bara tjafs och larv. Vore det inte lika bra att avliva hela Sveriges befolkning... på en gång... så har Fk fått som de vill. Ta och jaga de som verkligen fuskar istället.

Nä. Detta var ett riktigt lågvattenmärke... Fy regeringen och fy FK! Jag är riktigt jädra arg!

Och kallt som fasiken är det... för mina små söta tassar och magra ben. Köldkramp är inte att leka med.

Tror att det är en spökhund som behövt den... för borta är den. Matte brukar hänga den på en galge under den tid en inte behövs. Blir att köpa en ny då... i morgon... och bara ut och snabbkissa så länge.

Det har snöat...

och snöat...

och snöat lite till.

Nu är det vitt och ljust överallt. Och hundarna är snöknasiga.

Detta med att jag sett till att jag och hunden får utbildning och att jag sedan får arbeta med detta. Att jag själv ser till att få arbetstillfällen.

Ja... det är som att detta inte räknas... på något konstigt sätt. Jo, det är bra att jag tar egna initiativ. Men jag ska stå till arbetsmarknadens förfogande minst till alla de procent jag ska höra dit. Att jag utbildar mig och hunden... tja, det får jag väl göra om natten eller något.

Lite så är det.

Styvmoderligt behandlat.

Nu är det ju så att man ska själv greja jobb och man ska söka allt med ljus och lykta. Då utbildar jag mig och hunden. För att jobba. Hm... då var det nog inte så bra ändå då?

Fast det skiter jag högaktningsfullt i!

Världen är konstig just nu. Med både Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan och deras alla system och bestämmelser. Inte så att någon av dem bråkat med mig... eller så. Nej. Bara det att ingen verkar vara speciellt intresserad av att jag faktiskt gör mer än bara sitter och kastar mitt CV landet runt.

Eller är detta med besöks- och terapihundsutbildningen så nytt att det inte räknas än? Men det är faktiskt en riktig utbildning, med skolverket i ryggen. Pilutta er, Af och Fk. Speciellt Af.

Och ja, jag blir på tvären när någon försöker att förringa det jag gör... eller försöker styra och ställa med mig. Mycket på tvären.

och jag med. Full Rulle... eller hur det nu var Rulle sa på tvn för länge sedan. Fast då tänkte jag mest på "toarulle"...

Mycket vatten har hunnit rinna under broarna. Mycket vatten har runnit från himlen också. Nu är vattnet från himlen mest i form av luddiga ting som sakta singlar ned och färgar marken vit. Det går ju mot jul. För oss alla. Även för de som inte hinner med. Jag hinner med... med nöd och näppe...

för fullt upp blev det trots att jag försökt att inte få så. Hela filofaxen full denna vecka, till och med söndagen.

I går var det tid hos koordinatorn på vårdcentralen. Göra någon åtgärd för min jädra fibromyalgi. Det finns inget att göra... ungefär. Kanske blir jag frisk. Kanske inte. Ingen vet. Ingen kan något om detta. Det är nästan som att jag förväntas kunna mer än sjukvården. Och det kan jag ju inte. Vet bara det jag googlat fram... och det verkar inte kul alls. Fast inte säkert att min fibro utvecklas till den värsta, för oftast hittar jag de som har invalidiserande värk. Det har inte jag. Det vill jag inte ha heller.

Nu ska jag under nästa år, vet inte när, till smärtrehab. Det är vad som kan erbjudas. Fungerar inte det så kan det eventuellt bli Ryggis. Kanske. På detta smärtrehab ska man vara i princip dygnet runt och många dagar i veckan.

NEJ! Det sa jag på en gång. Det kommer inte att bli så. Jag måste få göra min hundträning, mina utbildningsdagar och min praktik med vovven. Så nu ska jag ha något specialavtal... och göra som jag vill. Alltså sköta min utbildning, min och hundens, till besöks- och terapihund.

Kommer inte på fråga att jag ska avbryta en utbildning som jag själv betalat och som kan ge mig ett arbete när jag och hunden examinerats. Det var jag mycket noga med att poängtera... och det skrevs också in i "ansökan" till smärtrehab. Dessutom får jag en ny läkare... han som gav mig en bra medicin istället för den jag inte tål. Fortfarande har jag men av den felaktiga medicinen... och nya läkaren var inte glad över sin kollegas handlande, sa han.

Lite konstigt är det hur allt ska liksom hända samtidigt. Utbildningens tuffa upptrappning och samtidigt ska jag till smärtrehab... och eftersom saker klumpar ihop sig så där så kommer väl något annat samtidigt också. Men aldrig... aldrig... att jag avbryter utbildningen. Om så är så kommer jag att dänga skolböckerna i skallen på de som försöker styra bort den.

Vit och fin blommar den med fyra klockor på ena stängeln och fem klockor på den andra stängeln. Bedövande vacker...

Och i dag är det Lucia... jag glittrar med glitter i håret, i stället för ljus... och blir också bedövande vacker.

 

 

 

kan det bara vara grått?

Nu när jag har linser... och inga glas som skymmer mina ögon...

så vill jag ha en mascara som ger rejäla ögonfransar. Har letat och letat och provat och provat, sådana som expediterna säger ska bli timmerstockar av...

men inte blir det rejäla ögonfransar. Nej.

Vad kan ni rekommendera för mascara?

Första natten jag sovit med linserna i.

Mja, baggis. Inget konstigt. Idag ska jag till optikern som ska kika mig djupt in i ögonen. Han skulle se om han såg något, sa han. Han lär bli chockad över allt han kommer att se. Dock hoppas jag han inte ser vad han letar efter. Att jag inte kan ha linserna i hela tiden...

Morgonen är fortfarande kolsvart. Såg blött ut ute. Skånsk vinter. Den millimeter snö vi hade försvann snabbt. Andra advent har kommit och gått. Var marknad på Norra Berget i helgen. Skulle dit... men då började det att ösa ned. Regn. Vände om hem. Blev film istället. Kanske lika bra.

Den här veckan ska visst sluta med lucia.


Godmorgon världen!

En grå dag. Blev inte ljust på hela dagen. Regnat och snöslaskat. Blåser.

Andra ljuset tänt.

Slöa och slappa. Behövs det med.

Skriver recept i en julreceptbok jag gjort. Går genom texter jag skrivit genom åren, till en bok till Mor, hon vill gärna se. Funderar på julklappar.

Funderar på julfirandet. Fått förfrågan om julfirandet, hos min nya syster. Skulle vara roligt att jula med henne. Och Jägarn och Kalle då...

Ja, ungefär så...

 

 

 

Jag har tappat lusten att skriva här.

Känner mig bara... bevakad. Av en liten grupp personer som vill ha kontroll över vad jag gör och inte gör. Över hur jag lever, mår och verkar. En handfull människor som inte kan acceptera att jag ändrat mitt liv.

Det har till och med hänt att min blogg visats upp för psykolog... för att svartmåla mig. Hur sjukt är inte detta?

Tanken när jag startade min Johangårdenblogg var att få skriva... om allt mellan himmel och jord... och om min utbrändhet. Jag ville skriva av mig. Jag som alltid skrivit och kluddat genom livet. Ville skriva för att visa andra i samma utbrändsituation att det faktiskt går att leva och bli frisk. Visa hur det kan kännas och upplevas. Hur vissa dagar är ett helvete och andra dagar rena paradiset.

Många har fått värdefulla tips och kunde känna igen sig i mina berättelser. Det gläder mig att kunna vara till någon sorts tröst i eländet.

Mer och mer, eftersom jag tillfrisknade från utbrändheten, började jag att skriva om annat. För alltid finns olika berättelser i mitt huvud. Berättelser som vill få komma på pränt. Och jag skrev av hjärtans lust. Bloggen var länge en stor glädje... en tröst. För jag ville mer än att skriva bara för byrålådan.

En separation senare...

och med ett nytt liv... som inte är accepterat av alla, känner jag mig bara övervakad och bevakad här. Det ska rotas i hur jag mår... vad jag gör... vad jag inte gör, som jag borde... och så vidare. Kontrolleras. Och jag gillar inte kontroll. Nej!

Dock har jag lovat en person att fortsätta skriva om livet efter utbrändheten. Hur jag gått vidare. Hur det faktiskt går att få bukt med eländet. Att man kommer ut på andra sidan... som en ny människa, eller som en annan människa. För man ändrar sig. Inser vad man inte ska göra. Och vad man istället ska göra. Men när du väl kommit fram, som den nya människan, då börjar omgivningen kritisera. Det ska jag också skriva om. Då ska man vara som den man var innan, som den som jobbade sig själv ner i helvetet. Det duger inte att man fått nya insikter om sitt liv och leverne. Att man blivit medveten om detta. Det är bara att acceptera, av omgivningen!

Så... acceptera att jag lever mitt liv. Att jag ändrat på det jag behövde ändra på. Att jag har ett värde. Att jag har ett ansvar för mitt eget liv, inte kan leva någon annans. Eller efter någon annans pipa...

Den enda som bestämmer över mitt liv är jag!

Samma gäller oss alla!  Ingen bestämmer över någons liv.

Och i klartext säger jag nu...  jag är inte utbränd igen, inte deprimerad, har inte ångest! Inget. Det jag har fått är fibromyalgi.

Så nu kan intresseklubben ta fram penna och papper och anteckna.