Porten, öppen eller stängd?
Dessa inlägg om Ynka Enöga har inget med någon levande människa att göra. Det är enbart min egen fantasi som jag skriver ner för mitt höga nöjes skull.
Alltså, detta är mina ord och jag har skrivit allt och ingen mänsklig förlaga finns för personerna.
Tredje delen i berättelsen om Ynka Enöga
Ynka Enöga vaknade naken på stranden när solen just kastade sina sista strålar över vattnet. Hon frös och hullet darrade och skakade okontrollerat. Det kändes så konstigt i huden, tyckte hon och försökte titta sig själv på ryggen. Det kändes som om huden var minst en storlek för liten. Hon bestämde sig för att det var drömmen som låg kvar som en diffus dimma i hennes sinne och tog på sig sin tältklänning. Den rev vasst och sårade huden på hela hennes baksida. Det kändes inte bra alls. Fortfarande skakade hon så att tältklänningen såg ut att vara ute i stark storm. Men det blåste ju inte det minsta på stranden denna kväll.
Hon packade ner sina saker och grävde loss mopeden som ju kört fast tidigare då hon anlände till stranden. Svetten lackade om henne. Klänningen smetade och kletade fast på ryggen och under de rejäla brösten. Ingen behå hade hon heller så det kändes inte speciellt komfortabelt. Ynka får till slut loss mopeden ur sandens grepp och känner att hon måste skölja av sig med lite vatten för att svalka sig. Väl nere vid vattnet blaskar hon in lite under klänningen och på sin stora mage och ner över benen. Tänker blaska lite vatten i ansiktet också men besinnar sig i sista stund. Hon kan ju inte spegla sig i vattnet än, solens sista stråle är ju kvar och hon kan inte ta risken att spricka som ett troll då hon ser sig själv i vattenspegeln. Det är ju bara riktiga speglar hon tål att se sig i. Inte vattenspeglar… Hon tackar sin lyckliga stjärna för att hon hade huvudet med sig och på plats, och inte under armen, och går sakta mot mopeden.
I ungefär tio minuter står Ynka och försöker få igång sin moped. Den hostar och hackar och dör av… gång på gång. Ynka svär men inte hjälper det. Det mörknar mer och mer och stranden känns ödslig. En tunn månskära stiger upp och gör en ytterst smal stig i vattnet. Ynka känner sig svag. I ett anfall av raseri sparkar hon mopeden både här och där så det smäller och tjongar. Mopeden hickar och hukar sig och lovar att aldrig mer starta med den kärringen på sadeln. Nu ska det bli maktkamp, tänker mopeden och ler lite med sin rostiga och skeva ljuslykta som nu hänger på tre kvart och dinglar efter Ynkas misshandel.
Ynka försöker återigen att starta mopeden som inte säger ett knyst längre. Hon knackar på bränslenålen som inte rör sig ett smack. Där verkar vara tomt i tanken och nålen vilar mot nollstrecket. Ynka kliar sig i huvudet och funderar…
Kommer på en smart idé.
River av sig slokhatten och biter ivrigt i toppen på den. Biter ett litet hål… Skruvar upp tanklocket och drar upp sin stora militärtältklänning. Ner med hatten upp och ner över hålet till tanken och… kissar... i hatten. Urinen skvalar ner i mopedens innandöme och till sist är tanken full. Lite rinner över och ner på Ynkas tår men det märker hon inte. Hon skruvar på tanklocket och tar hatten och går ner till vattenbrynet. Sköljer hatten och blåser på den så att den inte droppar men ändå inte är torr och trär den över kalufsen.
”Lite pink har ingen dött av och förr i tiden sköljde de ju håret med urin så…”, mumlar Ynka där under hattbrättet som sakta droppar vatten ner på tältklänningen.
Av det vatten som droppar ner på klänningen känns det genast lite bättre på hennes rygg. Svalkan gör gott i Ynka som inte har en aning om att hon bränt sig i det närmaste fördärvad på ryggen och hela baksidan av sin stora kropp. Hon går till mopeden med tunga steg och försöker starta den återigen. Mopeden hostar och harklar sig och låter som om den kräks. Ynka smäller till den på tanken och fräser åt den att bete sig som folk. Och… denna gång startar mopeden men låter bedrövligt på det bränsle den måste gå på. Ynka samlar ihop sin tältklänning och gränslar mopeden… för att i detsamma störta upp och vråla som en stucken gris. I många år ska byborna sedan diskutera detta vrål och inte hitta något svar på vad det var för elakt monster som vrålade under månens skära den kvällen. Tänk om de vetat att det var Ynka som skrek...
Ynka kunde inte förstå varför det gjorde så ont att sätta sig på mopeden. Hon vände sig om och tittade på den stackars sadeln. Men inget fanns att se där förutom det vanliga slitna skinnet och fläckarna efter hennes svett. Hon samlade återigen ihop klänningen och skulle just sätta sig då det sved till ordentligt igen. Denna gång kände hon sig på den stora och skrymmande baken och skrek igen. Det gjorde sannerligen rejält ont där bak. Ynka kände sig nästan gråtfärdig men kom på att hon hade en sval vinskvätt i väskan och letade ivrigt fram vinflaskan. Hon halade upp klänningen över baken och hällde ut det svala vinet över ändalykten. Det gjorde ont men svalkade samtidigt. Den tomma vinflaskan kastade hon ilsket i sanden och viftade frenetiskt med handen över rumpan för att vinet skulle torka och för att få lite mer svalka under tiden.
Sakta halade hon återigen ner klänningen och rotade igen i väskan. Limphalvan fanns ju också kvar för hon hade ju inte ätit något på stranden. Hon hade ju tittat på de läckra männen och sedan somnat. Limphalvan placerade hon på sadeln för att få den lite mjukare och satte sig sedan försiktigt upp. Det gjorde ont men hon kunde sitta ett tag i alla fall. Mopeden som hostade och hulkade med motorn var hon tvungen att hjälpa på traven att få henne bort från sanden och upp på asfalten. Trots asfalten så orkade inte mopeden gå som den skulle på det drivmedel den nu hade till sitt förfogande. Ynka var tvungen att sparka på med fötterna och hjälpa mopeden framåt trots slät asfalt. Detta sparkande gjorde ont i baken på henne och det tog inte så lång stund förrän hon var tvungen att kliva av mopeden och gå med den vid sidan istället. Strax var Ynka Enöga vid stadsporten.
Den var stängd!
Och Ynka visste nu inte var hon hade nycklarna till den stora tunga tvådelade porten. Om hon hade otur så hade hon tappat bort nycklarna på stranden när hon rotade efter vinflaskan och brödet. Till slut hittade hon ändå nycklarna i den stora välfyllda väskan. De hade gömt sig i botten under fodret… det som Ynka hade glömt att laga. Ynka parkerade mopeden vid stadsporten och funderade vilken av dörrarna hon skulle öppna.
”Vilken sida var den bästa att kliva in genom? Gjorde det någon skillnad om jag tog den vänstra istället för den högra?”
Ynka skramlade med nycklarna och funderade. Kliade sig i håret under den blöta hatten…
”Hade det varit en usb-port hade jag vetat hur jag skulle göra, tänkte hon. Men den här porten är ju ingen sådan… undrar om jag kommer till en annan gård eller stadsdel om jag tar den vänstra porten istället för den högra? Och vad ligger bakom den högra porten?”
Nu stod det stilla i Ynkas huvud. Hatten klämde när den nu sakta började torka till av hennes kroppsvärme. Ynka kände det som om hon inte kunde tänka längre… det klämde lite för mycket. Men hon beslutade att det inte var anledningen till hennes tvekan. Öppna portar eller stängda portar… hon brukade ju komma in ändå. Det var bara usb-porten som var besvärlig att ta sig in genom. Men med lite list brukade hon oftast lyckas med det också… det var så hon spionerade via sin dator på andra.
Ynka kände på stadsportens båda dörrar. De var ordentligt stängda och låsta för kvällen. Hon tittade på sina nycklar och valde en och stack den i låset. Den passade inte. Nästa nyckel, och precis samma resultat. Ingen nyckel fungerade i stadsportens lås och Ynka kände sig nu övergiven och arg. Hur kunde man bara stänga stadsporten när hon inte hade hunnit hem än?
Hon började skrika och påkalla uppmärksamhet där hon stod. Ingen svarade och inte en enda människa syntes. Inte ens ett nattdjur var ute… det var tomt och tyst förutom Ynka som gastade i himlens höjd. Råmade som en arg oxe där hon stod utanför porten. När hon stått där och råmat i en timmes tid insåg hon att hon nu var bortglömd. Hon satte sig ner och drog tältklänningen över huvudet.
”Minsann skulle hon hämnas på dem där innanför när morgonen randades, morrade hon i tältet. Ingen skulle få behandla henne så.”
Och där sov hon i sitt militärtält till klänning till solen gick upp nästa morgon. Hon sov sittande på limphalvan som vid det här laget var platt som ett pappersark. Ont hade hon i ryggen och baken och bakpå benen. Solsvedan låg som en het kopparplåt över hela hennes bakre regioner. Den som var modig hade kunnat gå fram till henne med sin nyjästa bröddeg och bakat den på hennes rygg, så het var huden av solens strålar eftermiddagen innan.
Ynka morrade i sömnen hela natten…