Nina på Johangården

Dessa inlägg om Ynka Enöga har inget med någon levande människa att göra. Det är enbart min egen fantasi som jag skriver ner för mitt höga nöjes skull.

Alltså, detta är mina ord och jag har skrivit allt och ingen mänsklig förlaga finns för personerna.

Första delen i berättelsen om Ynka Enöga

 

---

Ynka Enöga står framför spegeln. Rafsar och river i sitt långa trassliga hår. Famlar framför sig på spegelns lilla hylla. Hittar sitt enda emaljöga och stoppar in det i hålet mitt fram mellan ögonbrynen. Blinkar och kniper med sitt enda öga. Öppnar emaljögat och stirrar på sig själv i spegeln. Muttrar lite och drar med de kloliknande fingrarna genom håret.

”Hm, det skulle ha varit ännu längre för att locka männen…”

Ynka Enöga provar att göra en hårknut i nacken men hårtestarna sticker ut än här och än där så det ser mest ut som ett skatbo. Ynka blinkar med sitt emaljöga och muttrar lite till, tar så beslutsamt den fula slokhatten som hänger på en krok på väggen och drar ner den med ett bestämt tag över det långa stripiga håret.

”Detta får duga, jag är vacker som en dag eller en nyutsprungen ros som jag är, den man som inte ser det är dum. Och jag kan göra en hårförlängning till veckan hos min kära frisör…”

Ynka Enöga blinkar skälmskt till sig själv i spegeln. Spottar på fingret och rättar till de buskiga ögonbrynen och ser belåten ut över resultatet. Tar dörrnycklarna från kroken bredvid hattkroken. Rycker åt sig sin stora handväska och kliver ut genom ytterdörren. Hon är redo att möta männen. Här kommer en världsvan kvinna i sina bästa år. Den som inte inser det ska förgöras, tänker hon.

Hon klafsar fram till mopeden som hukar sig och önskar att hon skulle ta cykeln i stället. Men mopeden klarar sig inte denna gång. det är cykeln som får ledigt idag. Cykeln jublar lite försynt när den ser att den slipper undan Ynkas rumpa denna dag. Varken cykeln eller mopeden gillar Ynkas ganska yppiga rumpa. Mjuk är den tycker de, men den dallrar så förskräckligt när Ynka sitter på sadeln så både cykeln och mopeden blir åksjuka efter bara några meter. Själv blir hon aldrig åksjuk så de får lida länge innan de slipper från hennes rumpa. För denna Ynka Enöga tar sig långa turer varje dag för att inspektera traktens manliga befolkning.

Ynka gränslar mopeden som fortfarande hukar sig i fruktan för dagens resa. Väskan knyts fast och så kickas motorn igång. Ynka gasar ett antal gånger för att få mopeden riktigt till viljes. Mopeden suckar till och inser att den inte kommer undan. Motorn hickade till och fortsatte sedan att puttra. Ynka klämmer ner rumpan på sadeln, drar ner slokhatten än mer över skallen och tar ett bestämt tag i styret.

Iväg bär det, till att börja med lite vingligt för Ynka rättar till håret så att det ska flyga ystert och locka till sig eventuella nytillkomna män som är giftaslystna. Vad Ynka Enöga inte vet är att alla traktens män skyndar sig att gömma sig i källare, förråd och i buskagen. Allt för att de ska slippa släpas hem till henne för att behöva gifta sig. Det är till och med så illa att Ynkas moped blinkar varnande med framlyset för att ingen ska komma för nära och tvingas följa med henne hem. Mopeden är rädd att den ska behöva bära ännu en tyngd på sina skeva och trötta hjul.

Fram genom bygatan puttrar Ynka i full fart. Emaljögat spanar vilt. Det ser mest ut att vara kvinnor ute… vid gårdspumparna står de klungor och stirrar tillbaks på Ynka som önskar dem dit pepparn växer. Håret står som en kvast bakom henne och slokhattens brätten svajar vilt och smattrar i luftdraget. Brösten har slitit sig ur behån och svänger under Ynkas armar och bak mot ryggen. Fartvinden har dragit ut hennes mun till ett elakt grin. Magarna guppar fram på låren i den vilda skumpande framfarten. Hon känner sig oemotståndlig och ler sitt vackraste leende. Nu är hon på gång… det känner hon. Denna gång ska hon få tag i den läckraste mannen någonsin. Hon vet ju att han finns. Det har hon läst om, och till och med fått tag på namnet på mannen… Rasker-Billy.

I skydd av nätternas mörker har Ynka Enöga spanat på Rasker-Billy, först via sin dator, sedan via bekanta som önskar henne en rar man. Tillsammans har de försökt ringa in en lång och ståtlig man som verkade lite angelägen. Kanske vore han ett bra kap för Ynka, tyckte hennes bekanta. Själva såg de gärna att mannen ägnade sig åt dem också. Kunde han inte ha fler kvinnor samtidigt. En sådan lång och ståtlig man var väl kunnig och hade ork. Men det hade de inte talat om för Ynka… Att de också tänkte ta del i mannen hon letade. De visste att då skulle Ynka bli minst sagt galen, för Ynka anser att alla andra kvinnor är elaka, fula och inbilska. Även väninnorna var sådana tänkte hon men hade inte sagt det till dem. Karlar var bara till för hennes räkning.

Bygatan patrullerades flera varv av Ynka, hon tittade och tittade med sitt enda öga. Lyfte lite på slokhatten för att få bättre utsikt. Mopeden suckade och ojade sig men vågade inte sluta fungera. Ännu ett varv, och ett till…

”Det var då sjutton, var hade en eländiga kärringarna gömt hennes blivande man?”

Ynka stirrade på fruarna vid bypumpen och tänkte att hon skulle slänga onda ögat på dem. Kanske det skulle skrämma dem. Samtidigt visste hon att hon då skulle få ett litet helvete att leta reda på sitt enda emaljöga igen. Det var inte första gången hon hade kastat onda ögat på kvinnor. Och inte första gången hon hade fått krypa runt och famla efter sitt öga medan kvinnorna stått bredvid och skrattat hånfullt åt henne. Ynka beslutade sig att hon istället skulle bedriva sin hatkampanj mot kvinnorna på byns anslagstavla.

Med ett sista mördande ögonkast sparkade hon igång mopeden som slött rullade mot anslagstavlan. Där rotade Ynka i sin stora handväska och fick till slut fram en penna och ett papper. Ivrigt började hon nu skriva på papperet. Där kom den ena anklagelsen efter den andra mot byns kvinnor. De hade stulit hennes blivande man, Rasker-Billy, och skulle förgöras. Ynka var inte nådig i sitt skrivande. Sedan hon skrivit pappret fullt publicerade hon det på anslagstavlan med röda häftstift. Bykvinnorna vid pumpen fnissade roat och tittade på Ynka som med ett fnysande drog iväg på den stackars slutkörda mopeden. Denna gång puttrade mopeden ojämnt och suckade ljudligt. Ynka sparkade på med fötterna i marken för att få upp mer fart än vad mopeden orkade. Nu flaxade inte hennes långa hår efter henne längre och slokhatten slokade mer än när hon gav sig iväg hemifrån. Nu skulle hon hem och fila på ytterligare hemskheter att publicera på byns anslagstavla… allt för att förgöra de kvinnor som hon trodde hade snott hennes blivande man mitt framför emaljögat på henne. Denna gång skulle hon inte vara nådig, hon hade fått för sig att en bestämd kvinna var den som var ledaren för de vid bypumpen, och henne skulle hon nu ge sig på för allt vad hon hade krafter till. Anslag efter anslag skulle sättas upp på byns anslagstavla… där hon skulle peka ut den skyldige. Om hon så förlorade Rasker-Billy på kuppen så fick det bli så. Honom kunde hon ta under resolut behandling senare.

För honom skulle hon bara ha!

Att Rasker-Billy hade flytt till det inre av Kina visste inte Ynka. Men så var det. Han hade fått nog av käringar som han inte ville ha som jagade honom och även de som han ville ha och som inte behagade jaga honom fast han var villig.

Trackback-URL för detta inlägg: