Nina på Johangården

Dessa inlägg om Ynka Enöga har inget med någon levande människa att göra. Det är enbart min egen fantasi som jag skriver ner för mitt höga nöjes skull.

Ynka vaknar till ännu en ny dag som singel. Ingen man hittade hon i går när hon var ute och rekognoserade. Tyst muttrar hon långa haranger med svärord som vem som helst skulle bli minst sagt svedd av. Men hon själv klarar skinnet. Kanske för att hon är så hårdhudad.

Sängen knirkar och knarrar där hon ligger och muttrar och svär. Hon vänder på kudden och tänker ta sig en liten lur till. Emaljögat som ligger på spegelhyllan känner sig lite sömnigt fortfarande. Ynka makar sig tillrätta i den knarrande och gnisslande sängen. Försöker somna igen. Men icke… hon får inte en blund i ögonhålan… och emaljögat ligger på spegelhyllan och glor intensivt på henne. Hon beslutar att det ändå är dags att kliva upp och överger den klagande sängen. Ynka funderar på vad för dag det är denna dag… kanske tisdag… eller är det möjligen onsdag? Jaja, det gör det samma, hon tänker gå till brevlådan i alla fall oavsett vilken dag det är. Finns inte morgontidningen där så har kanske något annat hamnat i brevlådan. Har hon tur så sitter kanske en härlig spindel där utan att ana oråd och kan bli en god munsbit för Ynka.

Kliande sig både högt och lågt famlar Ynka sig ut till brevlådan som står femtio meter från huset. Emaljögat ligger kvar på spegelhyllan och tittar långt efter henne. Några morgontidiga grannar är redan ute och pysslar på sina tomter. De tittar förvånat på Ynka som går ute i bara ett litet nattlinne som inte täcker fram eller bak eller uppe eller nere. Ynka kliar sig här och var med ena handen och famlar sig fram med den andra. Nattlinnet åker än hit och än dit. Grannarna har nu slutat titta för det ser förskräckligt ut med Ynka och hennes nästan obefintliga nattlinne. Inte är hon vacker för fem öre. Förutom nattlinnets som knappt finns så är hon rufsigare än någonsin i håret och utan sitt öga. Äntligen har Ynka hittat brevlådan. Där finns morgontidningen eftersom det ju faktiskt är tisdag denna dag. Hon famlar sig tillbaks till huset ivrigt klösande sin kropp.

”Sjutton också, alla grävlingars ljusblå fjädrar, jag tror jag blivit lusig. Måste ta på mig ögat så jag ser…”

Ynka stoppar in ögat i ögonhålan och beskådar sig i spegeln. Funderar… har helt glömt detta med luskontrollen, kommer på att hon ska ha klänning idag då hon ändå tänkt vara hemma mesta delen av dagen. Hon har ju efterforskningar att göra. Under hatthyllan hänger arméns stora tält och det klär hon på sig. Kliar sig i håret och tänker att hon skulle ha pyntat det lite… kanske, kanske kan det komma en man idag… Kanske ska elmätaren läsas av eller så kanske sotaren kommer förbi.

Ynka kikar ut i det stora trädet bredvid hennes hus där skatorna har sitt bo. Hon vill låna en fjäder att pryda sitt hår med. ”Lånta fjädrar är alltid de bästa fjädrarna”, skrockar hon och ler elakt. Nästan genast hittar hon en blågrönskimrande skatfjäder under trädet och tar lycklig upp den och fäster i sitt hår. Nu är hon vacker som en dag igen. Ynka stannar upp och tittar neråt gatan.

Några hus längre bort bor Curare Philblad som hon sett vid bypumpen här om kvällen. Ynka har fått en stor vass tagg i sitt hjärta mot Curare och kan inte tåla henne. Inte för att Curare gjort Ynka något… tvärtom. Curare har flera gånger försökt få med Ynka i gemenskapen men Ynka har alltid haft annat att göra. Fast i verkligheten är det bara som Ynka skyllt på, just på grund av att hon inte kan tåla Curare. Varför vet hon inte riktigt… men det kan ha att göra med män, känner hon på sig. Curare kan ju konsten att umgås med både män och kvinnor på ett otvunget sätt. Hon är påhittig, glad, vacker men kan också svara för sig och vara giftig om det behövs.

Ynka smyger sig sakta neråt gatan mot Curares hus. Tänker att hon ska tjuvtitta lite på Curare och se vad hon gör och hur det ser ut hos henne. Ynka är nyfiken och girig, hon vill veta det mesta om alla och ha allt hon får emaljögat på. Även män… Snart har Ynka kommit fram till Curares hus och börjar försiktigt smyga runt för att titta in genom fönstren. Hon kikar in genom det ena efter det andra fönstret för att om möjligt se något. Men emaljögat ser nog inte så bra i det vågiga gammaldags fönsterglaset. Det ser mest sitt eget och Ynkas tillkortakommande och trilskande jag. Det som hon sedan beskriver som någon annans problem. Ynka är duktig att skylla det mesta på andra och inte ta något som helst ansvar för sig själv och vad hon gör. Allt är alltid någon annans fel. Denna gång är det Curares fel att Ynka inget ser mer än sitt eget tillkortakommande. Ynka morrar och frustar vid fönstret och ser bara sin egen spegelbild.

Besviken går Ynka hem till sitt eget hus och smäller igen dörren så att alla prylar hon har hoppar av förskräckelse. Hon ska minsann komma på något sätt att komma åt denna Curare, för hon är för snäll och för uppskattad av de övriga byborna. Detta kan inte Ynka låta gå längre… det är ju hon som är störst och bäst. Fnysande av ilska och med ånga pysande ut ur öronen flätar Ynka sitt långa trassliga hår till en piska mitt bak. En piska som slänger och svänger för varje muttrande Ynka vräker ur sig.

”Vad hade Curare gjort med sina fönster? Varför kunde hon inget se där?”

Ynka bestämmer sig för att hoppa över frukosten och spara tidningsläsandet till senare på dagen. Till datorn var det som gällde nu. Kanske kunde hon snoka där och få tag på något smaskigt att läsa. I cyberrymden försöker nu Ynka att få tag på uppgifter om Curare och Rasker-Billy. Hon kan inte komma över detta att Rasker-Billy inte finns där han brukar vara. Hon hade ju tänkt sig en liten flirt till lunch men när han lyser med sin frånvaro måste han ju letas reda på. Så där får inte männen göra med henne, bara fly och lämna henne i sticket.

”Kanske var det till och med så att Curare hade fått honom i sitt garn”, tänkte Ynka. ”Då jäsingen har hon satt sin sista potatis och hämtat sin sista vattenhink vid bypumpen”, fortsatte hon morrande.

Hur Ynka än letade så hittade hon inget om Curare och Rasker-Billy i sin dator. Magen började kurra på Ynka och hon insåg att det var dags för lunch. En ensam lunch utan den dagliga flirten hon sett fram mot… den flirt hon tänkt sig tillsammans med Rasker-Billy. Ynka kliade sig i håret och tappade ur den blågröna skatfjädern hon prytt sig med. Men det märkte hon inte. Hon klafsade ut i köket och rotade i kylskåpet. Det kylskåp som hela landet fått inblick i via internet. Där hade hon visat upp alla godsaker hon hade införskaffat till en helg med en av alla männen hon ville ha. Det var mögliga ostar, feta kotletter, förväxta morötter och maskig potatis. En och annan skalbagge hade också åkt med morötterna och potatisen och blängde mot kameran och de som tittade på hennes bilder. Men Ynka var stolt över sitt fotograferande och kände sig som en riktig fotograf. Henne var det ingen som slog i fotografering minsann!

En kokt potatis och ett rått ägg åt hon på stående fot. Så beslutade hon sig för att ta en ledig dag och bara slappa på stranden som låg ganska nära hennes hem. Ynka packade en randig handduk, sin kamera, lite avslaget vin sedan förra veckan, sin telefon och en limpa som sett sina bättre dagar. På med slokhatten och raskt ut genom dörren med en smäll. Mopeden och cykeln hukade sig och väntade för att se vem som var det utvalda offret denna dag. Återigen blev det mopeden som suckade djupt och låtsades ha punktering på bakdäcket, men det märkte inte Ynka. Hon var upptagen med att tänka på män på stranden. Ynka veckade ihop militärtältet och gränslade mopeden som försökte slingra sig undan. Strax var mopeden fast mellan Ynkas rekorderliga skinkor och gav upp försöken att få slippa åka till stranden med henne. Och iväg bar det. Mopeden tackade sin lyckliga stjärna att det bara var en kort bit till stranden. Väl framme orkade inte mopeden bära Ynka i den lösa sanden och hjulen grävde ner sig och fastnade. Ynka svor över dåliga fordon nu för tiden och klafsade iväg för att hitta en bra bit strandremsa. Den bästa var där det var flest män. Där bredde hon ut sin randiga handduk, drog av sig sin tältklänning och lade sig ner. Marken gungade till när hon lade sig så en liten gosse ramlade omkull och började gråta. Flera av mammorna i närheten tog raskt sina barn och handdukar och flydde fältet sedan de sett Ynka och hennes nakenhet. Och jag förstår dem…

Trånande och längtande låg Ynka Enöga och spanade runt på alla män. Fanns det någon som hon kunde börja prata med… Hon utsåg sitt offer och började blinka vilt med sitt enda öga mot honom. Lite intresserad såg han faktiskt ut att vara, tyckte hon och rullade runt på mage. Brösten puttade hon fram under hakan så att de skulle synas bra. Dem var hon stolt över. Likaså hela kroppen var hon stolt över. Solen sken, Ynka sken och hon hade i ett nu glömt Rasker-Billy som sken med sin frånvaro. Honom skulle hon ta hand om senare… Nu fanns det gott om manskött nära henne och hon slickade sig om sina torra flagiga läppar, bredde ut låren lite mer så att det skulle bli mer fri insyn och log belåtet. Så åkte kameran fram och Ynka började fotografera både männen och sig själv i olika vinklar. Bilderna på henne själv visade verkligen hennes alla vinklar och vrår. Inte var hon pryd minsann!

I solen och värmen började hon känna sig lite trött, vinet och limpan hade hon glömt, och strax hade hon somnat bland alla männen. Solen sken vidare, starkt, het och vild. Ynka låg på sin stora dallrande mage och sov i solen och drömde om Rasker-Billy och vad hon skulle göra med honom vid tillfälle. Och det var inte sådant som passar sig i tryck som hon drömde. Tvärtom…