Nina på Johangården

Dessa inlägg om Ynka Enöga har inget med någon levande människa att göra. Det är enbart min egen fantasi som jag skriver ner för mitt höga nöjes skull.

Alltså, detta är mina ord och jag har skrivit allt och ingen mänsklig förlaga finns för personerna.

Fjärde delen i berättelsen om Ynka Enöga

---

Till sist randades dagen och stadsporten öppnades. Ynka hasade sig hem tillsammans med den icke samarbetsvilliga mopeden. Väl hemma inom sina egna väggar svor hon osande eder och förbannade alla boende i den lilla orten. Medan ederna susade genom rummen och dunsade mot väggarna kom hon på en sak hennes gamla mor hade mumlat om senast hon var till henne på Senilebo. Mamman hade pratat och pratat och det mesta hade varit rappakalja men några meningar hade det varit substans i mitt i allt pladder. Ynkas mamma var hundrafyrtiofem år och med ålderns rätt bodde hon nu på Senilebo och pladdrade osammanhängande.

Ynka bestämde sig för att studera datorn lite mer ingående och då alla data hon kunde finna som gällde släktforskning. Inte kunde det väl vara så illa som mamman hade talat om? Ynka kände sig med ens svag och illamående. Tänk om mamman hade rätt? Hemska tanke, så fick det bara inte vara. Ynka letade på internet… fram och tillbaks och hit och dit.

”Vad hette det nu som mamma sa att jag skulle leta efter? Röta, rosmarin, rödfärg, Roundup, rotröta…”, satt hon och mumlade samtidigt som hon snokade runt för allt vad tygen höll.

”Hade hon inte en cd-skiva som hon stulit någonstans från där det fanns data över hela landets befolkning… Eller var det den som mamman suttit och tuggat på sist hon var till henne.”

Mamman kunde man inte lita på för fem öre, hon käkade upp allt som kom i hennes väg trots att hon inte hade några tänder kvar och inte heller fick ha sina löständer på rummet. Det var ett stort antal krukväxter, kuddar, tallrikar och inte minst personalkläder som Ynka hade fått ersätta till Bynämnden som stod för Senilebo och dess skötsel. En gång hade mamman till och med börjat tugga på en vikarie som hon inte gillade. Efter det fick hon bara tillgång till manliga starka skötare som var varnade för henne och hennes beteende. Ynka som inte ville bli inblandad i vad mamman sysslade med på hemmet bortförklarade det mesta med att det var katten som gjort alla dumheterna. Personalen trodde inte på henne för fem öre, där fanns ingen katt på hela stora Senilebo. Då hade Ynka försökt med att det var hunden som bitit sönder sakerna… men inte det heller föll i god jord. Hon hade allt vackert fått betala vad mamman förstört. Och Ynka hade ett svagt minne av att mamman hade frågat efter cd-skivan för att kolla upp någon av de boende och hur de var släkt med varandra där på Senilebo. Alltså trodde hon att skivan hade gått sitt öde till mötes en mörk kväll och nu befann sig i något reningsverk… i småbitar.

Det Ynka var rädd för var att det skulle visa sig att hon var släkt med Curare Pihlblad. Mamman hade sagt något om en släkting till dem som skulle heta något liknande i efternamn. Ynka ville inte för allt i världen vara släkt med Curare som hon inte gillade… eller rättare sagt hatade. Curare var för rar och snäll och omtänksam för Ynkas gillande. Det var bara elände med dem som var som Curare. De brukade stoppa Ynkas elakheter redan innan elakheterna brutit ut och kommit fram i dagen. Sådana människor kunde hon väl inte vara släkt med.

Hon visste bara lite om sin egen klan, dess urfader var Räv Gift. Ynka skrockade förnöjt. Det var en riktig man det. Hon kom att tänka på män igen och glömde allt m släktforskningen. Saligt flinande loggade hon in i dejtingchatten och prisade moderna ting som dator och moppe. För hur skulle hon få tag på en skön man om inte via datorn. Hon hade redan fått napp från flera stycken. Särskilt en var hon mycket förtjust i… han påminde om någon hon tidigare träffat men hon kunde inte komma på vem. Det var något oerhört bekant med hans sätt att skriva och berätta om saker och ting. Fotot på honom tände inget klarhetens ljus heller. Han var snygg. Mycket snygg. Såg ut som en yster shejk från något arabland. Ynka var lite svag för de som såg så ut. Hon trodde att de var extra eldiga av sig. Denne shejkliknande man kallade sig för Lord Byrån. Själv hade Ynka lagt ut en bild på en underskön blond kvinna med yppiga former. Allt för att få så många napp som möjligt på sina signaler till männen. Att hon sedan såg ut som hon gjorde tänkte hon att hon skulle kompensera så fort hon fått mannen i sitt våld. Den som är kär ser ju inte felen tänker hon. Kärleken är blind. Lord Byrån är online och Ynka kuttrar och skriver långa kärleksförklaringar till honom. Hon tigger än mer bilder av Lord Byrån och förvrider hans huvud totalt. Ynka känner sig het och svettig och skulle nog behöva ta sig ett bad i havet för att svalka av sig en aning.

Just då ringer det på dörren. Ynka funderar om hon ska bry sig om att öppna. Det ringer och ringer på dörren. Ynka suckar och kliar ett myggbett på ena benet. Så reser hon sig och går till dörren och öppnar. Utanför står en ful man. Det är hennes halvbror, Bror Duktig. Han tror att han kan och vet allt här i världen och har världens största pladdermun.

”Tjänare syrran, för att vara halv är du bra stor”, säger Bror Duktig fnissande och kliver helt sonika in hos Ynka. Hon stänger dörren och hälsar muttrande. Ynka gillar inte att hennes halvbror skojar på detta sätt. Han är ganska grov i munnen likt henne och hon vill vara ensam om att bete sig så. Bror Duktig kliver in i köket och kommenderar henne att koka kaffe. ”Starkt som fasen ska det vara, kom ihåg det”, påminner han Ynka. Hon kokar kaffe och ställer fram en lindrigt ren kopp till halvbrodern. Tittar i skafferiet och upptäcker att hon har en halv längd av saffransbulle hemma. Den är visserligen möglig men det får hon skära bort. Det ska inte fjäskas för halvbröder, tycker hon. Förresten så brukar han inte lägga märke till det, tänker hon flinande där hon står vänd mot diskbänken.

De dricker kaffet och äter den tidigare mögliga bullen. Pratar om ditt och datt och om den besvärliga modern. Ynka vill att Bror Duktig ska ta hand om modern ett tag nu så hon får lite ledigt. Hon har vissa planer, säger hon till brodern. Han slingrar sig och skyller på arbete och fästmö men Ynka vet att han inte arbetar och ingen fästmö har. Hon bestämmer tvärt att nu är det hans ansvar att ta hand om gamla mamma. Bror Duktig suckar och godtar det muttrande.

”Förresten, när du ändå är här kan du ta och titta på min moppe”, säger Ynka till halvbrodern. ”Den är så slö och ovillig att ta mig dig jag vill. Jag har tittat på den men vet inte vad som är felet”.

”Det är nog det gamla vanliga som på gamla moppar, du Ynka, säger halvbrodern och ljusnar i ansiktet.  Det brukar vara hydroperkulatorn som tokar sig och den behöver en rengöring och lite nytt foder så fungerar den som en klocka igen”.

”Vad är hydroperkulatorn?”, undrar Ynka.

”Det är precis en sådan som finns i din bryggare… den som kokar bryggt kaffe. Och en sådan finns även i den apparat du har i garderoben…”

”Håll klaffen, väser Ynka snabbt och tittar sig omkring. Ingen får veta vad jag har i garderoben”. Nu är hon arg på halvbrodern som pratar så öppet om hennes lilla flytande tidsfördriv. Hon vill absolut inte att grannarna ska veta något, de har sniffat i luften och funderat ett tag redan men Ynka förnekar allt och skyller på att vinden ligger på från stan.

”Men… jag menade bara den herre du har i garderoben, inte det andra, mumlar Bror Duktig. Han som du leker med på kvällar och nätter… eller ska jag kanske säga den del av en man som du leker med om nätterna”. Han fnissar hejdlöst nu och pekar på Ynka som är arg så det ångar ut genom öronen. Hon trodde ju att hon skulle bli avslöjad med sin hembränning innan den var färdigkokt. Så hade han bara menat hennes lilla tidsfördriv mellan männen i hennes liv. Det kunde han ju ha sagt på en gång, tänkte hon och fnyste häftigt.

Ibland kunde Ynka inte förstå sig på brodern. Han måste vara avlad på ett underligt sätt, tänkte hon. Undrar vilken ställning de använde för att han skulle bli sådan. Och så kom hon in på tankarna om Lord Byrån igen och drömde sig bort. Brodern sörplade i sig kaffet och tog mer, käkade upp all gammal bulle med god min och avslutade allt med en stor rapning. Då vankade Ynka upp ur sina drömmerier igen.

”Om du visar var hydroperkulatorn sitter så kan jag nog greja till det själv”, sa Ynka och ville ha iväg halvbrodern igen. De traskade ut och ställde sig vid den trötta moppen och halvbrodern pekade och pratade och pratade och pekade. Ynka trodde sig förstå vad hon skulle göra och tänkte att hon fick dra moppen till brodern någon dag så slapp hon göra det smutsiga arbetet. Men just nu ville hon bara ha iväg honom så hon kunde fundera på sitt eget en stund. Brodern pekade och pratade lite till och Ynka nickade men lyssnade inte speciellt. Hon såg att brevbäraren var på väg med posten. Kanske skulle Lord Byrån ha sänt henne ett ångande kärleksbrev till idag. Hon längtade efter ett sådant nu. Äntligen ansåg brodern att han pratat färdigt och att Ynka kanske kunde serva moppen själv. De följdes åt till grinden och Ynka kikade på brevbäraren som närmade sig. Hon tog avsked av brodern som försvann i fjärran och glodde drömmande mot brevbäraren. När han kom till hennes brevlåda hade han ett litet paket till henne, och ett brunt brev. Hon blev så glad att hon kastade sig över brevbäraren och pussade honom överallt. Brevbäraren försökte freda sig men det brydde sig inte Ynka om. Hon kramade och pussade och klämde och stönade vilt. Till sist släppte hon brevbäraren som ramlade baklänges med en duns. Han rusade upp och iväg för att om möjligt slippa ur Ynkas klor… men Ynka hade inte någon som helst lust att fortsätta sin behandling av brevbäraren. Hon rev och slet i sitt lilla paket och skulle ha upp det på en gång. Papperet var motsträvigt och rejält hoptejpat. Till sist fick hon upp paketet och ut ramlade den sötaste briljantring hon sett i sina dagar. Inte för att hon sett så många briljantringar…

Ynka traskade sakta mot ytterdörren igen och bländade sig med ringen. Hon var överlycklig och svävade på små rosa moln. Det måste ju vara Lord Byrån som sänt ringen…

Det bruna brevet har hon ännu inte öppnat.

Trackback-URL för detta inlägg: