Nina på Johangården

borde införas tycker jag.

Det finns ju VAB för de med mindre storlekar på barn så jag som inte har barn i den storleken längre önskar mig VAH och VAK.

Vård Av Hund och Vård Av Katt... för sjuka hundar och katter lämnar man bara inte hur som helst och går trallande och glad till sitt arbete. Kanske har man inte ens sin hund eller katt kvar i livet när man sent omsider ramlar hem efter en lång dag. Alltså behövs VAH och VAK för att inte tala om VAB, som ju redan finns.

För er som inte vet vad VAB är så kan jag tala om att det är Vård Av Barn och tas ut när barnen är sjuka.

Varför finns inget parti som har VAH och VAK i sina valparoller?

Bortbytingen mår bättre och har inte haft diarré idag och inte kräkts heller. Lite lat och trött är det enda jag sett som symptom på att han inte är riktigt bra. Alltså latare än vad han normalt är. Lite dålig på att dricka är han också... jämfört med tidigare men det kan ju också bero på att efter åskan så har det blivit svalare ute.

Horoskop för Fiskarna

Fredag den 25 Augusti 2006

Horoskop för Fiskarna

Torsdag den 24 Augusti 2006

Det blir aktuellt med förändringar både privat och arbetsmässigt. En länge närd dröm ser ut att bli verklighet. På sikt kan det här leda till att du byter vistelseort. Det kan också innebära att du sätter dig på skolbänken för en viss tid. Låter ju alldeles perfekt! En länge närd dröm... jaaaaaaaaaaaa! Byta vistelseort... jaaaaaaaaaaaaa! Skolbänk... jaaaaa!

Dessa inlägg om Ynka Enöga har inget med någon levande människa att göra. Det är enbart min egen fantasi som jag skriver ner för mitt höga nöjes skull.

Alltså, detta är mina ord och jag har skrivit allt och ingen mänsklig förlaga finns för personerna.

Sjätte och sista delen i berättelsen om Ynka Enöga

---

Tiden på arbetslägret har snart gått. Nu är det bara några veckor kvar. Ynka har hela tiden lyckats hålla sitt surfande på personaldatorerna hemligt. Och eftersom ingen vet att hon sitter på arbetslägret så har ingen heller hälsat på henne. Hon tackar sin lyckliga stjärna att Bror Duktig inget vet om hennes öde. Vem vet vad han har kunnat hitta på medan hon suttit där. Kanske till och med tagit över hennes bostad…


Bror Duktig har under lång tid försökt få tag på Ynka. Han har varit så upphetsad och till sig över att få veta vad hon tyckte om ringen han sände till henne. Han vet inte att hon tror att det är Lord Byrån som sänt den. Bror Duktig har varit hem till Ynka ett flertal gånger och ringt på men hon har inte verkat vara hemma. Dörren har varit låst och persiennerna nerdragna. Kanske hon är på semester, har han tänkt. Och kanske kan man säga att Ynka är på en sorts semester… för hon lever ju ett helt annat liv nu än hon gjorde hemma.


Ynka har lektioner i hur man ska tala, får veta att kvinnor inte ska svära och vara påstridiga. Ynka låtsas att hon förstår det och gör läraren till viljes. Men innerst inne gapskrattar hon åt hela lektionen. Inte tänker hon ändra sig inte. Hon ska ut härifrån bara… och kommer hon ut genom att sluta svära så ska hon sluta svära för ett litet tag. Men sedan kommer hon att prata som hon vill. Förutom lektioner i hur en kvinna ska vara och bete sig så har hon sina städuppgifter kvar. Nu går hon trallande till städning och personalen tror att hon ändrat sig till det bättre. De skulle bara veta…


Ynka surfar den mesta tiden av städningen. Hon pratar med Lord Byrån och alla män hon lyckats få intresserade. Nu är det nära att Lord Byrån ger med sig och kommer till ett möte med henne. Då ska hon minsann visa vem som bestämmer och sedan kommer han att vara såld på henne i evighet. Hon lockar och lovar och lockar och pockar… skriver de mest heta brev hon någonsin gjort. Allt för att få ett möte med honom. Hon kan inte bara ge upp nu. Hon är så tänd på honom att hon skulle göra vad som helst för honom. Och det gör hon ju, tycker hon, för hon är ju på arbetslägret och smiter inte iväg därifrån. Hon har till och med fått sådan frihet att hon kan få gå ensam till kyrkan om hon vill. Men hon har inte sagt till personalen att kyrkan är det värsta hon vet och att hon inte kommer att ta ett endaste litet steg innanför dess dörrar. Hellre dog hon…


Men Ynka brukar sitta på en bänk utanför kyrkan… precis utanför den stenmur som omgärdar kyrkan. Där går det bra att sitta och hon känner inte av de olustkänslor som hon får om hon går in i kyrkan eller på kyrkogården. På bänken brukar Ynka sitta och fördriva tid och drömma om mötet med männen, och då helst Lord Byrån. Ibland lägger hon sig på bänken och slumrar till för en timme eller två. Oftast brukar hon då ha klätt av sig klänningen, sjaletten och sparkat av sig träskorna. Hon vill ju få fin färg på hela kroppen till mötet med männen… eller mannen i hennes liv. Och hon har ju mycket kropp att bli brun om. Där hon legat precis som hon är skapad har hon hört tassande steg men inte sett vem som tassat. Hon har då antagit att det varit en ekorre eller en katt som strukit förbi. Men varken ekorrar eller katter stryker förbi kyrkan längre. Det har kyrkvaktmästaren sett till. Han skjuter alla katter och ekorrar han ser. Ibland har han skjutit mot förbipasserande människor med… speciellt om de pratat eller haft freestyle på sig. Det skulle vara tyst och stilla på hans kyrkogård och i hans kyrka. Ynka har han inte skjutit mot… däremot tittat på. Tittat mycket och länge, intresserat och ingående. Ju fler gånger Ynka legat där på bänken desto mer närgången har kyrkvaktmästaren blivit där han stått med handen i byxan. Han kände sig mycket intresserad av Ynka men visste att hon var från arbetslägret och vågade inte närma sig henne mer än bakom en buske. Det visste ju han hur de kvinnorna var. Lössläppta och ilskna. Det var inte första gången han varit intresserad av en kvinna från arbetslägret. Men alla gånger hade det slutat med att kyrkvaktmästaren fått stryk på ett eller annat sätt av dessa kvinnor. Nu var han ganska rädd för dem trots att han var mer än intresserad.


Ynka låg och funderade på om hon skulle ta och stämma träff med Lord Byrån på och vid denna bänk. Den rymde ju henne och den gode Lorden kunde ju ligga ovanpå henne eller under henne. Hon slickade sig om munnen och trutade som för att ge en kyss, kyrkvaktmästaren höll på att gå upp i limningen. Strax klädde Ynka på sig och försvann bort mot arbetslägret. Det var dags för mat. Sedan var det kväll och Ynka skulle försöka sig på att komma åt en dator igen. Hon hade upptäckt att på kvällarna var tillsynen lite dålig och den som ville kunde smita undan för egna göromål. Hon fick tag på datorn och skrev till Lord Byrån. Glödande ord gick fram och tillbaks mellan dem och till sist fick hon honom att gå med på att träffas. De skulle träffas utanför kyrkan, vid bänken. Hon skulle sitta där med sjalett, klänning och träskor och ha en blåklint i handen. Lord Byrån sa att han skulle komma direkt från arbetet och anlända i sin arbetsbil. Ynka tyckte att det lät bra och såg för sig en Rolls Royce eller liknande. Detta skulle nu utveckla sig bra, tänkte hon och log så rart man nu kan le om man är Ynka.


Senare på kvällen hittade personalen Ynka sjungande ute i trädgårdslandet där hon rensade ogräs alldeles frivilligt. De berömde henne och hennes utveckling till det normala. Ynka skrattade inombords åt att de var så lättlurade. Var det så här lätt kunde hon hädan efter åka på arbetsläger lite då och då, nu visste hon ju hur den slipstenen skulle dras och hur hon kunde sno åt sig fördelar. Inte tänkte hon bättra sig på någon sätt, aldrig. Hon var ju bra som hon var, tyckte hon. Det var de andra som var veka och pryda och korkade. Ynka var den bästa av de bästa.


Mötet med Lord Byrån skulle ske på torsdagen i veckan efter. Och fredagen skulle vara den sista dagen på arbetslägret för Ynka. Hon var nu mycket glad och alla förvånades över hennes plötsliga utveckling. Ynka gick omkring och log för att de var så korkade och trodde att hon ändrats och för att hon skulle få möta Lord Byrån. Ynka skrattade och log och arbetade på hela veckan. Hon var som en förebild för de andra intagna på arbetslägret. På nätterna låg hon vaken och pillade på sig själv och stönade. Hon tänkte konstant på Lord Byrån. Inte en enda gång sedan hon fått klart ja till ett möte med honom hade hon varit till kyrkbänken. Kyrkvaktmästaren hade börjat smyga runt arbetslägret och snoka och flukta. Några av kvinnorna där hade upptäckt honom och smitit undan med honom för en liten stund. Personalen hade sett kyrkvaktmästaren glatt gå förbi och visslande vinkat till dem. Vad de inte visste var vad han sysslat med… tillsammans med några av de intagna kvinnorna. Ynka visste precis vad de sysslande med. Hon hade ju sett alltsammans och börjat fundera på att delta hon med. Men hon visste att om hon blev påkommen så var det slutet på hennes romans med Lord Byrån. Hon skulle inte ha en chans att smita iväg till mötet då. Hon skulle bli inlåst och påpassad dygnet runt.


Dagarna gick. Kyrkvaktmästaren grävde gravar och smög bland vissa kvinnor på arbetslägret. Grävde och smög. Ynka låtsades inte se det och var på ett strålande humör och arbetade på. Hon hade ju sitt lilla äventyr att se fram mot. Snart skulle de ju träffas, äntligen. Som hon längtade.


På onsdagskvällen överraskade Ynka personalen med att frivilligt ta en dusch. Tidigare hade hon bråkat och slagits och försökt övertyga dem om att man inte duschar mer än någon gång i månaden. Hon ville inte komma smutsig till sin älskade Lord Byrån.


Lord Byrån, som ju är vår Rasker-Billy, har vissa misstankar om vem han ska ha en träff med. Han vet ju att Ynka är totalt galen i honom och har varit på jakt efter honom i evigheter. Men av bilden att döma är det ju ett bombnedslag med kurvor och blont hår. Men i alla fall… det är något som påminner om Ynka i det de pratat om. Han blir inte klok på vad bara… Men eftersom de ska träffas vid en kyrka så kan det inte vara Ynka, tänker han. Hon hatar ju kyrkor och mår illa vid dem. Så han känner sig ändå ganska säker inför mötet. Lord Byrån går och köper ett vackert halsband med lädersnodd att ha runt halsen. Han vill ju ha något vackert att ge den sköna damen när de nu ska ses för första gången. Lite fundersam är han på hur han ska förklara bilden på den sköna shejken som han haft som sin presentationsbild. Men det löser sig nog tänker han… Han får hitta på något. Ännu är det bara onsdagskväll och han hinner tänka ut en lösning på det under torsdagens arbete. Tur att hon godkände att han kommer med arbetets bil, hon hade ju kunnat göra motstånd mot det och tro att han var mer simpel än vad han är. Vad han inte talade om är att det är en grävskopa han kommer åkande i.


Torsdagsmorgonen randas. Det är en mulen och gråtrist dag. Ganska skumt är det både ute och inne trots att det är full sommar. Regnet hänger i luften. Träden fladdrar sakta med sina bladhänder i vinddraget.


Kyrkvaktmästaren gräver en stor familjegrav alldeles nära kyrkans vägg. Det är två äldre personer i samma familj som dött och som ska begravas på lördagen. Ynka är på strålande humör och äter massor med havregrynsgröt, arbetar som besatt och gör allt för att visa sig från sin bästa sida. Lord Byrån gräver hål i en gata och i nästa gata…


Arbetsdagen denna torsdag tar slut. Kyrkvaktmästaren rätar på sin onda rygg. Det tar på att gräva en hel dag… men nu är graven klar i alla fall. Ingen Ynka har han sett på bänken idag heller. Och inte har han vågat smita från grävningen för det måste ju vara klart denna dag. Lord Byrån ställer för avspärrningarna runt det hål han sist grävt i gatan och dammar av sig lite. Tänker att han skulle ha duschat och fräschat till sig men damen i fråga är ju förvarnad att han kommer direkt från arbetet. Halsbandet har legat i grävaren hela dagen i väntan på att få läggas runt halsen på damen han ska träffa vid kyrkan. Ynka klär sig i en ren arbetslägerklänning och även en ren sjalett. Hon vill ju vara så fin hon kan inför träffen. Hon smyger ut osedd och tar sig till bänken utanför kyrkogården. Där sätter hon sig och väntar. Plockar och pillar lite på blåklinten hon har med sig för att visa vem hon är. Lägger klänningens veck tillrätta och petar in lite hår under sjaletten. Hon har håret utslaget denna kväll, inte som annars flätat och uppsatt i en stram knut. Så var alla kvinnor med långt hår tvingade att göra på arbetslägret. De gick runt och såg ut som elaka gammaldags skolfröknar.


Ynka lägger märke till att en stor grävmaskin står bredvid stenmuren som går runt kyrkan. Ser också den stora grävda graven som kyrkvaktmästaren gjort under dagen. Tänker på att även kyrkoarbetet moderniserats och att de nu gräver gravar med grävare. Ynka väntar och tittar sig runt… väntar. Väntar.


Lord Byrån kom lite tidigare till mötesplatsen och fick en ingivelse att gömma sig för att få se den sköna dam han stämt träff med lite i smyg först. Alltså stod han i buskaget bakom bänken där nu Ynka sitter och väntar på honom.  Lord Byrån har stått som förstenad i minst fem minuter och tankarna har snurrat som galna karuseller i hans huvud. Det var ju Ynka! Han är lurad… hur ska han ta sig ur detta? Nu är det kokta fläsket stekt… eller, fläsket sitter på bänken utanför kyrkan och ska träffa honom. Aldrig, han vill inte. Aldrig. Han känner sig desperat och lurad som aldrig förr. I handen dinglar halsbandet han skulle förära henne. Han vet inte hur han ska komma undan denna dejt. Plötsligt ser han halsbandet… med sin starka lädersnodd. Han kastar sig fram genom buskaget med ett enormt prasslande. Ynka som inte tänker speciellt på detta prasslande då det alltid prasslat där gör inget för att undkomma sitt öde. På en sekund har hon lädersnöret runt halsen bakifrån och det dras åt hårt. Hon kan inte andas. Får inte luft. Kan inte se vem som gör henne så illa. Var är hennes fästman nu när hon behöver honom… hon ropar på Lord Byrån. Förgäves. För det är ju han som står bakom henne och håller i lädersnodden. Ynka blir allt mer blålila i ansiktet och får ingen luft. Lorden är stark i armarna och håller fast.


Plötsligt blir Ynka slapp i kroppen och sjunker ihop. Ögat hoppar ur sin håla och ramlar studsande ner på marken och in mot kyrkans stengärdsgård. Lord Byrån märker inte detta. Men han märker att livet flytt från Ynka och suckar tungt och lättat. Nu gäller det att komma sig iväg härifrån. Lorden hämtar grävaren och med hjälp av den lyfter han upp Ynka och hivar iväg henne ner i graven bredvid kyrkomuren. Den grav som kyrkvaktmästaren haft sådan möda att gräva under dagen. Snabbt öser han över jord och plattar till. Vänder grävaren och åker lugnt därifrån. Ingen har sett honom vad han kan se.


Kyrkvaktmästaren hoppar stelt över stengärdesgården och plockar upp Ynkas tappade öga. Stoppar det i byxfickan och går fram till den nu upptagna graven. Rycker på axlarna och vänder ryggen till. Ännu en från arbetslägret som fått sätta livet till. Tja, sådana kvinnor brukar det gå illa för, tänker han och pillar på ögat i fickan. Snygg kille som hon skulle möta… kanske jag ska ta och göra en framstöt där.


Han kan ju få ögat som present av mig så blir han mör och villig… kanske redan i kväll.

Dessa inlägg om Ynka Enöga har inget med någon levande människa att göra. Det är enbart min egen fantasi som jag skriver ner för mitt höga nöjes skull.

Alltså, detta är mina ord och jag har skrivit allt och ingen mänsklig förlaga finns för personerna.

Femte delen i berättelsen om Ynka Enöga

---

Ynka blir sittande hela dagen och fingra på den blänkande ringen. Hon är överlycklig och kan inte tänka klart. Det pirrar som av sockerdricka i hela hennes kropp. Hon äter inget på hela dagen och har helt glömt bort det bruna brevet som ligger på hennes köksbord.

Sedan hon sansat sig en liten gnutta går hon till datorn och loggar in på dejtingchatten. Efter ett tag kommer också Lord Byrån online. Han är den man som hon helst vill ha att göra med. Den man som hon är mest förtjust i. De andra kan hon ha vid sidan om tänker hon. Det är alltid bra att ha en man i byrålådan… och då inte bara den sortens manliga del som hon har i garderoben bredvid brännaren. Hon kuttrar och skriver kärleksord till Lord Byrån… och han kuttrar likadant tillbaks. Det går heta ord genom kablarna mellan deras datorer. Så heta att datorerna riskerar att börja brinna. Ynka har bestämt sig, hon vill träffa Lord Byrån och börjar prata i sådana termer. Lord Byrån blir lite tveksam och ska fundera säger han. Men Ynka bryr sig inte så mycket om hans funderingar. Hon har bestämt att det ska bli de två, punkt och slut. Ingen annan får komma mellan dem men det har hon inte sagt till Lord Byrån. Han är hennes, det finns ingen tvekan om saken, inte för Ynka i alla fall.

Natten är sen och Ynka känner sig lite sömnig. Hon är så kär att hon går på högvarv och då blir man till slut trött. De avslutar sin lilla kärleksduett på nätet och hon går till köket. Där får hon syn på brevet mitt på bordet. ”Nä, jag vill äta något först innan jag öppnar det, säger hon, det är säkert bara elräkning eller något sådant ointressant”.

Ynka letar i skafferiet och kylen och plockar åt sig lite av varje. En starköl sveper hon på stående fot och rapar högt och ljudligt så att porslinet i köksskåpet skramlar. Ynka går på toaletten, speglar sig och tycker att hon är den vackraste kvinnan på jorden. Hon tar fram en liten barnkratta och krattar sitt långa stripiga hår. Bättrar på läppstiftet inför natten och ger spegeln en slängkyss. Nu fattas bara en skön man, tänker hon och går tillbaks till köket för att släcka lampan. Då ser hon brevet.

Ynka tar brevet i handen och går till sitt sovrum. Det är inrett med världens största och mjukaste säng. I sängen har hon sidenlakan som hon snott på NK och ett överkast hopsatt av massor av djurhudar. Kuddar i mängder att luta sig mot och ljusstakar med levande ljus överallt. Ett riktigt kärleksnäste tycker Ynka. Hit vill hon ha Lord Byrån för att vänslas och leka kära lekar. Vad han vill bryr hon sig inte det minsta om. Hon är kär och då är det bäst att han också är det. Hon stryker med sin stora vårtiga hand över djurhudarna och ryser lite. Tänker på hur hon ska behandla Lord Byrån då de äntligen träffas. Hon blir alldeles het vid dessa tankar och går till fönstret för att öppna det en stund. Brevet ligger på sängen.

Nattluften är frisk och sval och Ynka super in den med stora andetag. Hon tycker egentligen inte om friskt luft men har inget annat att välja på. Sakta blir hon svalare inombords och även om kroppen. Hon är ju naken och nattlinnet ligger på golvet sedan hon i morse tog av sig det. Ringen hon fick tidigare med posten idag ligger på hennes digra nattduksbord och blänker och gnistrar vilt. Ynka tittar på ringen ofta. Hon är så lycklig. Hon kommer på att hon glömde att fråga Lord Byrån om det var han som sänt ringen. Men det måste ju vara han… för är man kär så sänder man små kärleksbevis till varandra, det har någon sagt till henne.

Vad Ynka inte vet är att det är hennes halvbror som stulit ringen hos en grevinna och sänt den till Ynka. Det är därför det inte fanns något litet meddelande med i paketet. Han är lite tänd på Ynka och tycker att eftersom de är bara halvsyskon så kan de gifta sig med varandra. Sådant får man göra nu för tiden tänker halvbrodern, och Ynka brukar minsann inte bry sig om vad som är gångbart eller i tiden. Hon brukar göra som hon själv tycker och tänker. Bror Duktig och Ynka har inte växt upp tillsammans då de har olika fäder. Så de har inte träffats förrän i vuxen ålder och Bror Duktig föll som en fura för den yppiga och frigjorda Ynka. Hon verkade så världsvan och elegant, tyckte han… men inget har han sagt till Ynka om det. Hon vet inte ens att han är kär i henne. Deras mamma vet heller inget om Bror Duktigs planer på giftermål och vem han vill gifta sig med. Kanske skulle hon då ha övertygat honom om att det inte var riktigt bra. Bror Duktig gjorde allt för att få eventuella friare att försvinna från Ynka. Han var svartsjuk och kunde vara ganska hårdhänt med friarna. Men inte inför Ynkas ögon. Hans hårdhet och svartsjuka togs ut i skydd av mörkret och de som råkat ut för honom var sig inte lika längre och definitivt inte intresserade av Ynka. Och Ynka fattade inget. Hon ville ju träffa dem men de såg ut som om de fått rejält med stryk och verkade frukta henne istället. Bara så där helt plötsligt.

Ynka stängde fönstret för hon gillade inte att bli allt för sund av sig. Brevet låg på sängen och väntade. Hon sparkade till nattlinnet så att det åkte under sängen. Tog nagellacksflaskan och började måla tånaglarna. Det gick mycket nagellack till hennes stora tånaglar och flaskan räckte precis runt till alla tio tår. Under tiden nagellacket torkade lutade sig Ynka tillbaks i fåtöljen och drömde om Lord Byrån. Hon hade fått honom riktigt under huden och in i minsta skrymsle. Hennes kropp ropade efter honom och hennes tankar var hos honom allt oftare. Ibland hände det att hon tänkte på Rasker-Billy och funderade var han hade tagit vägen. Han kunde ju inte bara ha försvunnit upp i rök. Detta var underligt hur han bara var borta. Hon tänkte att hon skulle forska lite mer i detta. Han kunde vara bra att ha i reserv någon dag. Och det var lustigt hur lika Rasker-Billy och Lord Byrån egentligen var. Samma ord och ordvändningar och samma uttryck i mångt och mycket… kunde det verkligen finnas två män som var så lika?

Där hon låg bakåtlutad i fåtöljen viftade hon på tårna för att nagellacket skulle torka fortare. Så kom tankarna på hennes halvbror. Han hade luktat underligt idag. Hade han tänt på igen? Han var så närgången och besvärlig när han hade tänt på och idag hade han bara varit lugn och förunderligt stilla, detta trots att han hade luktat… Vad Ynka inte visste var att halvbrodern varit spänd på att se om paketet med ringen kommit fram. Han ville så gärna se om Ynka blev glad åt ringen som blänkte och gnistrade så det nästan gjorde ont i ögonen. Och han hade ju haft ett eländes sjå att få tag i den. Grevinnan vaktade ju sina smycken med sitt liv nästan och det hade tagit timmar att få henne att somna för natten så han kunde sno ringen. Men detta visste inte Ynka… hon tittade på brevet på sängen.

Brevet väntade lugnt på sängen och Ynka dåsade till där i fåtöljen. Hon drömde om Lord Byrån och Rasker-Billy. De hade båda bett henne om en dejt. Ynka frustade i drömmen och log brett. Äntligen…

Då vaknade hon. Något hade kittlat henne på magen. En spindel… den högg hon snabbt som sjutton och stoppade i munnen. Smaskade och tuggade. Såg brevet och bestämde sig för att gå till sängs. Där skulle hon läsa brevet och sen somna i lugn och ro och drömma färdigt om mötet med hennes sköna män.

Väl nere bland sidenlakanen öppnar hon brevet… och utstöter det hemskaste skri. Ingen sover mer den natten. Förutom Ynka, sedan hon bestämt sig för att inte bry sig om brevet mer.

I brevet stod att Ynka på grund av sitt osedliga leverne skulle på arbetsläger med början dagen därpå. Hon skulle packa en väska med de nödvändigaste och vara redo tidigt på morgonen när skjutsen skulle komma för att hämta henne. Ynka väste och kippade efter andan, svor och förbannade, hotade och vrålade. Nej, hon hade inte tänkt följa med på något arbetsläger. Hon hade män att träffa. Och hon hade inte betett sig osedligt… inte kunde hon hjälpa att byborna var så pryda och skenheliga. Hon skrynklar ihop brevet och slänger in det under sängen. Vänder sig om och drar sidenlakanet över huvudet och somnar.

Tidigt på morgonen bankar det hårt på Ynkas ytterdörr och in kliver tre poliser och fyra män med vita rockar. Med sig har de en underlig kofta med mycket långa ärmar. Ynka vänder sig bara om på andra sidan och fnyser. Alla sju män tar med gemensamma krafter tag i Ynka och drar henne ur sängen. De tar på henne den underliga tröjan och knyter fast dess långa ärmar på ryggen på henne. Hon sitter som i ett skruvstäd och morrar och hotar. Männen frågar om hon har packat något och ska ha det med sig. Hon vrålar att hon inte ska ha något med sig och att hon inte ska iväg till något arbete. Männen tar med gemensamma krafter ut Ynka och placerar henne i en skåpbil och iväg åker hon. Mil efter mil, timme efter timme åker de. Sedan är de framme.

Ynka sitter i sitt lilla rum på arbetslägret och svär. Hon har fått lov att ta på sig en ful klänning och fula träskor och på huvudet ska hon ha en sjalett. Detta har kvinnan som bestämmer sagt. Schemat för hennes digra arbete ligger framför henne på stolens sits. I hennes rum finns bara en stol, ett litet bord med en bibel på och sängen. Högt uppe under taket sitter ett litet fönster med galler för. Hon känner sig som i ett fängelse.

Gonggongen slår och det är dags för kvällsmat. Ynka masar sig iväg och är sur och förbannad. Hon äter sin mat och går sedan tillbaks till sitt lilla rum. Där sitter hon och surar resten av kvällen och lägger sig tidigt. Morgonen kommer allt för snart. De ska börja arbeta redan klockan halv sex på arbetslägret. Allt för att inte få tid att tänka på osedligheter. Ynka får skala potatis, flera säckar potatis. Hon skalar och svär och skalar och svär… sedan får hon tvätta golven i alla rum och gemensamhetsutrymmen. Toaletter ska städas, trädgårdslanden ska grävas, tvätt ska tvättas och strykas… Ynka får arbeta som aldrig förr och slocknar tidigt om kvällarna. Hon har till och med slutat att svära och morra. Hon hinner helt enkelt inte. Inte heller hinner hon tänka så mycket på män. Det blir en stund sedan hon utmattad lagt sig och strax slocknat på kvällen.

Med tiden får Ynka allt mer förtroendefulla arbetsuppdrag och väntar nu på en chans att smita därifrån. Hon ser små blottor i vakthållningen men inte tillräckliga för att hon ska kunna ge sig av. Ynka får det ärofulla uppdraget att städa även personalens utrymmen och kontor. Där finns datorer, det är det första Ynka ser. Men hon låtsas inte om att hon sett datorerna, hon vill inte avslöja sig. Med en dator kan hon ju fortsätta hålla kontakt med Lord Byrån och kanske kan han rädda henne från den penibla situationen. Ganska snart får hon tillfälle att surfa ut på internet. Hon skriver långa glödande brev till alla sina män som hon träffat på dejtingsajten. Nu gäller det att hålla fyr i dem och deras intresse uppe. Hon ska på inga villkors vis vara kvar på arbetslägret tiden ut, tänker hon. En av männen ska minsann få rädda henne. Om han sedan får henne det får hon se då…

Det visar sig vara lite svårt för Ynka att få någon av männen att hämta ut henne. De är upptagna med arbeten och träning och sådant. Ynka arbetar på med de arbetsuppgifter hon får men planerar att när hon är fri att tända på hela stora huset och sedan sitta där och titta på och skratta när det brinner ner. Aldrig mer ska hon till detta arbetsläger.

Aldrig mer…

Dessa inlägg om Ynka Enöga har inget med någon levande människa att göra. Det är enbart min egen fantasi som jag skriver ner för mitt höga nöjes skull.

Alltså, detta är mina ord och jag har skrivit allt och ingen mänsklig förlaga finns för personerna.

Fjärde delen i berättelsen om Ynka Enöga

---

Till sist randades dagen och stadsporten öppnades. Ynka hasade sig hem tillsammans med den icke samarbetsvilliga mopeden. Väl hemma inom sina egna väggar svor hon osande eder och förbannade alla boende i den lilla orten. Medan ederna susade genom rummen och dunsade mot väggarna kom hon på en sak hennes gamla mor hade mumlat om senast hon var till henne på Senilebo. Mamman hade pratat och pratat och det mesta hade varit rappakalja men några meningar hade det varit substans i mitt i allt pladder. Ynkas mamma var hundrafyrtiofem år och med ålderns rätt bodde hon nu på Senilebo och pladdrade osammanhängande.

Ynka bestämde sig för att studera datorn lite mer ingående och då alla data hon kunde finna som gällde släktforskning. Inte kunde det väl vara så illa som mamman hade talat om? Ynka kände sig med ens svag och illamående. Tänk om mamman hade rätt? Hemska tanke, så fick det bara inte vara. Ynka letade på internet… fram och tillbaks och hit och dit.

”Vad hette det nu som mamma sa att jag skulle leta efter? Röta, rosmarin, rödfärg, Roundup, rotröta…”, satt hon och mumlade samtidigt som hon snokade runt för allt vad tygen höll.

”Hade hon inte en cd-skiva som hon stulit någonstans från där det fanns data över hela landets befolkning… Eller var det den som mamman suttit och tuggat på sist hon var till henne.”

Mamman kunde man inte lita på för fem öre, hon käkade upp allt som kom i hennes väg trots att hon inte hade några tänder kvar och inte heller fick ha sina löständer på rummet. Det var ett stort antal krukväxter, kuddar, tallrikar och inte minst personalkläder som Ynka hade fått ersätta till Bynämnden som stod för Senilebo och dess skötsel. En gång hade mamman till och med börjat tugga på en vikarie som hon inte gillade. Efter det fick hon bara tillgång till manliga starka skötare som var varnade för henne och hennes beteende. Ynka som inte ville bli inblandad i vad mamman sysslade med på hemmet bortförklarade det mesta med att det var katten som gjort alla dumheterna. Personalen trodde inte på henne för fem öre, där fanns ingen katt på hela stora Senilebo. Då hade Ynka försökt med att det var hunden som bitit sönder sakerna… men inte det heller föll i god jord. Hon hade allt vackert fått betala vad mamman förstört. Och Ynka hade ett svagt minne av att mamman hade frågat efter cd-skivan för att kolla upp någon av de boende och hur de var släkt med varandra där på Senilebo. Alltså trodde hon att skivan hade gått sitt öde till mötes en mörk kväll och nu befann sig i något reningsverk… i småbitar.

Det Ynka var rädd för var att det skulle visa sig att hon var släkt med Curare Pihlblad. Mamman hade sagt något om en släkting till dem som skulle heta något liknande i efternamn. Ynka ville inte för allt i världen vara släkt med Curare som hon inte gillade… eller rättare sagt hatade. Curare var för rar och snäll och omtänksam för Ynkas gillande. Det var bara elände med dem som var som Curare. De brukade stoppa Ynkas elakheter redan innan elakheterna brutit ut och kommit fram i dagen. Sådana människor kunde hon väl inte vara släkt med.

Hon visste bara lite om sin egen klan, dess urfader var Räv Gift. Ynka skrockade förnöjt. Det var en riktig man det. Hon kom att tänka på män igen och glömde allt m släktforskningen. Saligt flinande loggade hon in i dejtingchatten och prisade moderna ting som dator och moppe. För hur skulle hon få tag på en skön man om inte via datorn. Hon hade redan fått napp från flera stycken. Särskilt en var hon mycket förtjust i… han påminde om någon hon tidigare träffat men hon kunde inte komma på vem. Det var något oerhört bekant med hans sätt att skriva och berätta om saker och ting. Fotot på honom tände inget klarhetens ljus heller. Han var snygg. Mycket snygg. Såg ut som en yster shejk från något arabland. Ynka var lite svag för de som såg så ut. Hon trodde att de var extra eldiga av sig. Denne shejkliknande man kallade sig för Lord Byrån. Själv hade Ynka lagt ut en bild på en underskön blond kvinna med yppiga former. Allt för att få så många napp som möjligt på sina signaler till männen. Att hon sedan såg ut som hon gjorde tänkte hon att hon skulle kompensera så fort hon fått mannen i sitt våld. Den som är kär ser ju inte felen tänker hon. Kärleken är blind. Lord Byrån är online och Ynka kuttrar och skriver långa kärleksförklaringar till honom. Hon tigger än mer bilder av Lord Byrån och förvrider hans huvud totalt. Ynka känner sig het och svettig och skulle nog behöva ta sig ett bad i havet för att svalka av sig en aning.

Just då ringer det på dörren. Ynka funderar om hon ska bry sig om att öppna. Det ringer och ringer på dörren. Ynka suckar och kliar ett myggbett på ena benet. Så reser hon sig och går till dörren och öppnar. Utanför står en ful man. Det är hennes halvbror, Bror Duktig. Han tror att han kan och vet allt här i världen och har världens största pladdermun.

”Tjänare syrran, för att vara halv är du bra stor”, säger Bror Duktig fnissande och kliver helt sonika in hos Ynka. Hon stänger dörren och hälsar muttrande. Ynka gillar inte att hennes halvbror skojar på detta sätt. Han är ganska grov i munnen likt henne och hon vill vara ensam om att bete sig så. Bror Duktig kliver in i köket och kommenderar henne att koka kaffe. ”Starkt som fasen ska det vara, kom ihåg det”, påminner han Ynka. Hon kokar kaffe och ställer fram en lindrigt ren kopp till halvbrodern. Tittar i skafferiet och upptäcker att hon har en halv längd av saffransbulle hemma. Den är visserligen möglig men det får hon skära bort. Det ska inte fjäskas för halvbröder, tycker hon. Förresten så brukar han inte lägga märke till det, tänker hon flinande där hon står vänd mot diskbänken.

De dricker kaffet och äter den tidigare mögliga bullen. Pratar om ditt och datt och om den besvärliga modern. Ynka vill att Bror Duktig ska ta hand om modern ett tag nu så hon får lite ledigt. Hon har vissa planer, säger hon till brodern. Han slingrar sig och skyller på arbete och fästmö men Ynka vet att han inte arbetar och ingen fästmö har. Hon bestämmer tvärt att nu är det hans ansvar att ta hand om gamla mamma. Bror Duktig suckar och godtar det muttrande.

”Förresten, när du ändå är här kan du ta och titta på min moppe”, säger Ynka till halvbrodern. ”Den är så slö och ovillig att ta mig dig jag vill. Jag har tittat på den men vet inte vad som är felet”.

”Det är nog det gamla vanliga som på gamla moppar, du Ynka, säger halvbrodern och ljusnar i ansiktet.  Det brukar vara hydroperkulatorn som tokar sig och den behöver en rengöring och lite nytt foder så fungerar den som en klocka igen”.

”Vad är hydroperkulatorn?”, undrar Ynka.

”Det är precis en sådan som finns i din bryggare… den som kokar bryggt kaffe. Och en sådan finns även i den apparat du har i garderoben…”

”Håll klaffen, väser Ynka snabbt och tittar sig omkring. Ingen får veta vad jag har i garderoben”. Nu är hon arg på halvbrodern som pratar så öppet om hennes lilla flytande tidsfördriv. Hon vill absolut inte att grannarna ska veta något, de har sniffat i luften och funderat ett tag redan men Ynka förnekar allt och skyller på att vinden ligger på från stan.

”Men… jag menade bara den herre du har i garderoben, inte det andra, mumlar Bror Duktig. Han som du leker med på kvällar och nätter… eller ska jag kanske säga den del av en man som du leker med om nätterna”. Han fnissar hejdlöst nu och pekar på Ynka som är arg så det ångar ut genom öronen. Hon trodde ju att hon skulle bli avslöjad med sin hembränning innan den var färdigkokt. Så hade han bara menat hennes lilla tidsfördriv mellan männen i hennes liv. Det kunde han ju ha sagt på en gång, tänkte hon och fnyste häftigt.

Ibland kunde Ynka inte förstå sig på brodern. Han måste vara avlad på ett underligt sätt, tänkte hon. Undrar vilken ställning de använde för att han skulle bli sådan. Och så kom hon in på tankarna om Lord Byrån igen och drömde sig bort. Brodern sörplade i sig kaffet och tog mer, käkade upp all gammal bulle med god min och avslutade allt med en stor rapning. Då vankade Ynka upp ur sina drömmerier igen.

”Om du visar var hydroperkulatorn sitter så kan jag nog greja till det själv”, sa Ynka och ville ha iväg halvbrodern igen. De traskade ut och ställde sig vid den trötta moppen och halvbrodern pekade och pratade och pratade och pekade. Ynka trodde sig förstå vad hon skulle göra och tänkte att hon fick dra moppen till brodern någon dag så slapp hon göra det smutsiga arbetet. Men just nu ville hon bara ha iväg honom så hon kunde fundera på sitt eget en stund. Brodern pekade och pratade lite till och Ynka nickade men lyssnade inte speciellt. Hon såg att brevbäraren var på väg med posten. Kanske skulle Lord Byrån ha sänt henne ett ångande kärleksbrev till idag. Hon längtade efter ett sådant nu. Äntligen ansåg brodern att han pratat färdigt och att Ynka kanske kunde serva moppen själv. De följdes åt till grinden och Ynka kikade på brevbäraren som närmade sig. Hon tog avsked av brodern som försvann i fjärran och glodde drömmande mot brevbäraren. När han kom till hennes brevlåda hade han ett litet paket till henne, och ett brunt brev. Hon blev så glad att hon kastade sig över brevbäraren och pussade honom överallt. Brevbäraren försökte freda sig men det brydde sig inte Ynka om. Hon kramade och pussade och klämde och stönade vilt. Till sist släppte hon brevbäraren som ramlade baklänges med en duns. Han rusade upp och iväg för att om möjligt slippa ur Ynkas klor… men Ynka hade inte någon som helst lust att fortsätta sin behandling av brevbäraren. Hon rev och slet i sitt lilla paket och skulle ha upp det på en gång. Papperet var motsträvigt och rejält hoptejpat. Till sist fick hon upp paketet och ut ramlade den sötaste briljantring hon sett i sina dagar. Inte för att hon sett så många briljantringar…

Ynka traskade sakta mot ytterdörren igen och bländade sig med ringen. Hon var överlycklig och svävade på små rosa moln. Det måste ju vara Lord Byrån som sänt ringen…

Det bruna brevet har hon ännu inte öppnat.

börjar dottern skolan igen.

Sundsvallsskolorna startar 21 augusti. Är det höst då?

Det känns som om detta sommarlov har bara susat förbi... alla dessa veckor... det känns som två veckor, nja tre då. 

Dotter har redan fått magkatarr på grund av tankar på skolan och alla läxor och krav. Inte bra alls. Det skaver och biter i magen säger hon. Och blir arg och irriterad. Skriker och bråkar. Känner sig redan trött igen, trots sommarlov. Hon säger att många påstår att det är rena högskolestudierna på hennes skola. Jag vet inte, men tycker att det är mycket arbete på fritiden för henne och hennes klasskamrater. Vissa nätter sitter hon uppe till klockan tre för att hinna göra allt färdigt.

Inte ska man tro att någon lärare vill släppa på sina läxor bara för att ungdomarna redan har femtioelva läxor under veckan. Nej då. De ska klara av det. Och vara tacksamma att de inte går i skola i något u-land. Enligt vissa lärare.

Fy, för att vara skolbarn.

Pangkaka med lögnsirap


Receptet är hemligt!

<sub>Detta skrev jag för ganska länge sedan... efter en idè som jag haft länge och mina tankar som litet barn om att himlen kunde ramla ner en vacker dag.

Personerna har inget med tidigare eller nu levande personer att göra, allt är bara påhitt och fantasi.

Denna finns publicerad tidigare på annat ställe på internet och är prisad.</sub>

---

När himlen ramlade ner...

Väckarklockan ringde tidigt på morgonen torsdagen den 5 juni 1985.

Långt borta i sömnens rike hörde Asta Muggman hur det larmade och larmade. Hur hon än försökte kunde hon inte komma på var det larmade och kunde därför inte stänga av det. Asta, som sov djupt och drömde om hur hon levde för nästan tvåhundra år sedan, kunde heller inte förstå att det fanns larm på den tiden.

Men väckarklockan var ihärdig och till slut vaknade Asta. Med ett ryck satte hon sig upp i sängen, blängde på klockan och stängde av den. Pustande och stånkande ramlade hon tillbaks ner i sängen och gnuggade ögonen. Hon var fortfarande delvis kvar i drömvärlden och kunde inte få det att stämma med den verklighet hon var i. Men sakta vaknade hon till i alla fall. Ute var det blå himmel, det kunde hon se från sängen.

”Varför måste man kliva upp så tidigt?” Asta var en nattuggla, kom aldrig i säng före ett på natten och ville verkligen sova på morgonen. Men arbetet på sjukhusets intensivvårdsavdelning kallade. Det fanns de som var beroende av henne. Asta suckade och gäspade. Katten som sovit i hennes säng sträckte på sig och började morgontvätten.

Asta Muggman var en rejäl kvinna på 57 vårar. Ganska lång, 177 cm över havet, kraftig utan att vara fet. Hon var ”något att hålla i när åskan går”. Var inte rädd för något. Hade alltid en lösning på allas problem. Hon hade fortfarande trots sin ålder långt hår, en fläta som hängde ner på ryggen. Arbetskamraterna brukade retas med henne och fundera om friaren skulle klättra upp på flätan och tyckte att hon skulle klippa sig kort som det anstår en kvinna i hennes ålder. Men hon ville inte ha någon friare, hon klarade sig utan män, de var bara till besvär ansåg hon. ”Män var vår Herres största misstag”, brukade hon säga till arbetskamraterna och avböjde inviterna när de försökte bjuda med sig henne till någon krog för att träffa ”den rätte”. Hon klarade sig bra ändå!

På fritiden brann hon för stjärnskådning och sina försök att få en kvast att flyga. Asta hade ända sedan hon var en tvärhand hög tittat på stjärnor och plågade ofta sin far med frågor om himlen och stjärnorna. Fadern som inte visste något om stjärnor och inte hade något intresse heller kunde inte fatta att han fått en sådan dotter. ”Det vore bättre om du lekte med dockorna istället för att pina vuxet folk med sånt stjärntjafs”, brukade fadern till sist brumma. Han kunde inte fatta att hon var intresserad av sådant, ”det fanns inget sånt i han släkt”. Intresset att se om hon på något sätt kunde få en kvast att flyga hade hon fått via mormodern som läst sagor om häxor för henne under uppväxten. Asta hade sedan femårsåldern funderat på en lösning för detta och gjorde det fortfarande.

Astas far, Knut, var en enkel bondson, slet på järnbruket och var inte intresserad av något på sin fritid. Det han gillade bäst var att sitta på trappan i kvällssolen, ta en öl och bara låta bli att tänka. Astas mor, Sara, var rikemansdotter, tidigt sjuklig och låg mest till sängs och hade ont i huvudet under Astas uppväxt. Saras familj hade förskjutit henne när hon envisades med att äkta den enkle bondsonen. Men Asta hade haft bra kontakt med sin mormor ändå, för mormodern hade i smyg träffat henne under alla år, utan att morfadern visste om det. Det var Astas mormor som läst böcker om häxor för henne och intresserat henne för detta med hur man skulle kunna få en kvast att flyga.

Asta svängde benen över sängkanten, sträckte på sig och tittade ut. Solen sken på nyutspruckna björkar och gräsmattan grönskade. Fåglarna kvittrade högljutt. En liten harpalt skuttade runt i Astas grönsaksland. Det skulle bli en fin dag.

Asta gäspade igen, stort och länge, reste sig upp och gick för att duscha och klä sig för en ny dag. Idag skulle hon cykla, tänkte hon, för nu var punkteringen lagad och cykeln redo för nya äventyr. Asta gillade att cykla, att få ta ut sig riktigt i den stora uppförsbacken till sjukhuset. Det gav henne en kick och hon blev piggare under hela dagen. Frukosten intog hon ute på den lilla altanen bredvid ingången. Solen värmde så skönt. Flugsnapparen hade bråda tider och plirade på Asta med pigga ögon mellan varven. Efter kaffet plockade Asta undan på det lilla bordet, vek ihop tidningen som hon brukade lämna i grannens postlåda och skulle precis stoppa den under armen när hennes ögon fastnade på rubriken på baksidan.

"Forskare hade kommit fram till att jorden verkligen är platt – inte rund”, stod det, hon satte sig ner och läste vidare. Det var några forskare i Australien som kommit på bevis för att jorden var platt, att man inte var så fel ute när man förr trodde det. Bevisen skulle läggas fram på någon konferens i Geneve. Detta ämne fascinerade Asta, hon hade sedan barnsben inte kunnat fatta varför jorden inte var platt, varför alla sade att den var rund. Hon hade lika länge funderat på vad det var som höll himlen uppe. Hon läste artikeln till slutet och klev sedan upp. De svårt sjuka på hennes avdelning, intensivvården, behövde henne. Plikten kallade. Men hon skulle noga kolla tidningarna och nyheterna om det sades något mer om detta.

Asta nappade åt sig handväskan och nycklarna, föste ut katten och låste ytterdörren. Hon drog ett djupt andetag, smakade liksom på den ljumma luften och gick sedan till cykeln. Då hörde hon det för första gången, ett litet knakande ljud. Hon tittade sig omkring men såg inget som hade kunnat göra ljudet. Det var väl bara stugan som knakade i morgonsolen, tänkte hon. Asta stannade till vid grannens brevlåda och lade ner tidningen, ”den skall jag komma ihåg att ta tillbaks i kväll,” tänkte hon.

Vägen till sjukhuset var cirka en och en halv kilometer och med en rejäl uppförsbacke på slutet. Asta njöt av att cykla till jobbet, i ur och skur. Varför gnälla på regnet tyckte hon, skrudade sig i ett rejält regnställ och cyklade lika glatt som om det varit en solskensdag. Arbetskamraterna brukade klaga och fundera vad som var bra med regn, då brukade Asta bara le mjukt och säga ”potatisen behöver det, och min hy”. Eftersom det var tidigt på morgonen var inte så många människor ute. Asta cyklade och njöt. Då knakade det igen. Hon kunde inte då heller förstå var ljudet kom från. Det lät i alla fall inte som cykeln, och den borde ju hålla, den var ju nästan ny.

Mitt i backen upp till sjukhuset knakade det igen. Asta trampade några rejäla sista tag, bromsade in och klev av cykeln vid sjukhusets cykelparkering. Hon hejade på några sköterskor som också kom per cykel och såg att överläkaren kom med bil. ”Han som bor så nära, tänkte hon, stackars karl, orkar inte gå eller cykla.”  ”Män är då inte mycket att hänga i julgranen.”

Då knakade det igen, lite högre och längre. Asta, sköterskorna och överläkaren hörde det allihop och tittade sig omkring. Men inget fanns att se som inte var som vanligt. Överläkaren ryckte på axlarna och skyndade in genom sjukhusets stora ingång. Asta parkerade cykeln, låste den och tog handväskan och skulle precis vända sig om och gå in på sjukhuset. Då knakade det öronbedövande, det mullrade och marken skakade. Det var med möda man stod upprätt. Asta tyckte att det började skymma lite igen. Hon tittade sig omkring och då såg hon det.

Himlen ramlade ner! Som ett stort blått tygstycke kom hela himlataket ramlande nedåt, det knakade och mullrade och lät som om rep slets av.

Nu hade himlen börjat lägga sig över höghusens tak och Asta hann tänka att ”undrar hur det kommer att bli det att leva under himlatyget”. Sedan hade hon himlen över huvudet och böljande ner runt hennes kropp som ett blått tyg. Det hördes förskräckta små skrik lite här och var, ingen bil eller cykel kunde ta sig fram, man kunde gå om man lyfte på himlen för varje steg.

”Att detta skulle komma samtidigt som artikeln om att jorden var platt”, tänkte Asta. ”Har det något att göra med varandra?”

Asta var inte så förvånad, detta hade hon trott skulle vara möjligt ända sedan hon var liten. Och nu fick hon bara sina teorier bevisade tyckte hon.

”Förresten var det ganska snyggt med det blå framför ögonen.” Hon undrade hur det skulle bli i natt, med stjärnorna, var fanns de? Var de inne i himlatyget eller var de kvar högre upp, precis som solen? Solen hade nämligen inte följt med himlen ner utan sken i all sin glans ovanför det blå himlatyget. Enda skillnaden var att det inte var lika ljust men solen sken ändå igenom.

Resultatet av att himlen ramlade ner blev att världens stress minskade. Man kan ju inte rusa och stressa när himlen hänger tätt över huvudet. Och i alla länder var man var i en hast tvungen  att lösa problemet med nedsmutsning.

Kanske var det meningen att människorna skulle stanna upp och tänka sig för ett tag, jorden kan inte leva om vi bara utnyttjar den och människan går i kvav om den stressar för mycket.


Asta? Ja hon levde vidare som förut och var som alltid på strålande humör.

© Nina 2001-02-08

från en mestadels blå himmel idag... vinden kommer från norr och det är skönt för det är fortfarande 23 grader varmt.

I går var det mest grålila himmel med lite blått mellan. Inte nederbörd och inte uppehåll. Mellan jord och himmel befann sig något kallt och underligt...

Jag gick med jyckarna iklädd sommarknäppt liten spetsblus och shorts. Varmt och kvavt var det. Och inte blir man kallare av att motionera runt med hundarna.

Där jag gick så var det små kalla nästan som nålstick som hamnade på mina ben, armar och ner i urringningen. Trots att det inte regnade. Men likt förbenat så var det kalla regndroppar som yrde runt i luften. Kändes minst sagt underligt. Har aldrig känt så kalla regndroppar mot huden...

hann jag inte skriva något i min blogg och inte i någon annans heller...

Jag sydde!

Och var på biblioteket!

Bland annat...

3 saker som jag gillar:
Min dator
Min stora svarta smideshäst med fyra ljushållare på ryggen
Mina hoyor

3 saker som skrämmer mig och som jag tycker illa om:
Våld
Mobbning
Resterande dumheter som inte ingår i ovanstående
 
3 viktiga saker i mitt rum:
Vilket av rummen? Jag väljer min skrivarlya...

Datorn
Digitalkameran
Däckstolen

3 slumpvis valda fakta om mig:
Jag måste äta ofta för att inte få blodsockerfall, trots att jag inte har diabetes, och äta mest på förmiddagen
Jag är längre och kaxigare än vad många tror
Jag gillar att skrämma andra

3 saker jag vill göra innan jag dör:
Oj, bara tre saker... jag har tusentals saker jag vill göra

Flytta hem till Uppland
Få mig ett kreativt arbete som passar mig som handen i handsken
Ha ännu en hund till och kanske ha den som räddningshund...

3 saker som jag kan göra:
Oj igen, varje människa kan ju massor med saker...

Jag kan sticka, virka, sy, snickra, måla, skriva, odla blommor, hantera djur... det får räcka

3 saker som jag inte kan göra:

Jag kan inte äta ägg (allergisk)
Jag kan inte bada i badkar, för vi har inget, bara dusch
Jag kan inte flyga ett flygplan... än

3 saker som jag säger mest:

Suck!
Nej, jag vill inte...
Åh, det hääääär vill jag göra...

3 kändisförälskelser:

George Clooney
Kommer inte på några fler...


Den som vill får i sin tur sno listan och skriva sina egna svar...

har varit på besök i natt.

Men nu är det varm sol och blåst igen så det torkar nog snabbt upp. Här skulle det behöva regna fyrtio nätter i rad för att det ska grönska igen.

är att vakna vid sju och känna att en hel lång dag ligger framför en... obrukad och full av löften

är att vakna med solen in genom sovrumsfönstret... varm och mild

är att vakna med fönstret på glänt... och känna den svala rena uteluften

är att vakna med den mellanstora hunden liggande tätt mot kroppen... med sina milda ögon på matte

är att vakna med den stora hunden sittande på golvet vid sängens huvudände... väntande på att matte ska öppna ögonen så han får pussas godmorgon

är att inse att jag får ännu en dag i mitt liv... igår hade ju kunnat vara sista dagen, vem vet när den infaller

är att se hur solen lyser in i alla fönster på baksidan och över mina gröna sköna krukväxter... friska och fräscha

är att jag har två stora altaner, en på varje sida huset, en för förmiddag och en för eftermiddag... att jag kan välja att sitta i solen eller skuggan och njuta

är att kunna sitta på sin alldeles egen trappa med en kopp kaffe och filosofera...

är att kunna öppna fönster och dörrar på vid gavel när jag vill... utan att få in grannars grillos och cigarrettrök

är att ha sin egen lilla vrå, sitt eget lilla hem...

är tystnaden på morgonen... innan världen vaknat

är  att få läsa böcker, massor med böcker... riktigt försvinna in i bokens värld och vara med där

är att hänga tvätt utomhus en solig skön dag...

är att i lugn och ro få plocka ogräs i rabatterna...

är att gå i skogen med hundarna... på den mjuka stigen i den goda doften av solvarm skog


Lycka kan vara så olika!

vad kan man göra för kul med svarta vinbär?

Något annorlunda och gott...

är varm och strålande
luften het
dagen är lördag


en av alla dagar i våra liv.

mig rätt och hitta inte på egna teorier om hur jag är - för så är jag troligtvis inte.

på berget nära mig håller på att eftersläckas...

men en ny brand håller på för fullt på ett berg på andra sidan stan. Enligt tidningen är den troligen anlagd, liksom den i min skog och ett antal andra bränder i hus, skog och bilar. Så polisen söker en pyroman och har gjort det ett tag.

Fattar inte hur det kan vara kul att gå och fjutta på hus, skogar och bilar... Tända på andras ting och förstöra. I vad ligger det roliga? Får man en kick av att fjutta på? Eller är det en maktfullkomlighet som kommer över den som tänder på? Katt- och råttalek med polisen?

Mja, det här fattar inte jag.

Så jag blir nog aldrig en pyroman.

Det verkar mest svettigt och stressigt...


Brandröken ligger tung över staden.

faller en saknad pusselbit plötsligt på plats.

brandröken har även idag susat omkring och förpestat luften.

Det värsta är släckt men det är inte klart än, det ligger och pyr och slår upp små brandungar. Enligt ortsblaskan så har brandmännen hittat något som de lämnat till polisen. Av detta antar man att de hittat något bevis för att branden var anlagd. Tidningen lär väl rapportera om det också vad det lider...

Brandröken irriterar i ögonen, halsen och luktar starkt och illa. Inte hjälper det att ha fönster och dörrar stängda heller. Nästan bättre att ha öppet då lukten väller fram byigt tillsammans med vinden.

är mums det för en stor hund.

I två dagar har jag rastat bara Bortbytingen, Originalvovven är rastad av dotter. På den väg jag då gått finns hallonplantor... plantor som nästan ligger ner mot marken i just precis hanhundkissvänlig höjd. Där har Bortbytingen själv plockat hallon och mumsat i sig med njutningsfull min i sitt stora hundansikte. När jag ville gå vidare ville han inte göra det för det fanns ju hallon kvar.

Inte går det att ha honom med vid bärbuskarna hemma heller. Han snor alla bär han ser och skiter högakningsfullt i vad matte säger om det. Han hukar sig bara och ser skyldig ut och sträcker ut nosen mot ett bär till, tittande på matte för att se vad hon tar sig till.

Vad matte tar sig till? Hon kommenderar hunden att gå och lägga sig under äppelträdet.

blåsorna kommer inte av branden... för blåsorna hade jag innan det började brinna.

på ett av mina berg där jag brukar rasta jyckarna.

Branden startade idag strax efter lunchtid och just nu vet jag inte vad som gjorde att det började brinna. Torrt som fnöske är det i markerna och där branden startade är det bara ett stenkast från en gata full med villor. Tursam nog blåste vinden bort från villorna och mot en liten tjärn.

mitt öppna fönster i skrivarlyan drar en het vind, doften av solstekta altanbrädor är stark.

Där jag sitter är det i alla fall skugga,, men lika fullt i sjutton hett som i en bakugn. Sommaren fortsätter...

denna värme!

Ännu en dag som lovar bastuhetta. Solen öser på som aldrig förr. Man kan riktigt känna hur den vräker ner sina strålar över oss.

I går på sena eftermiddagen kom det svarta moln vid horisonten. Men tror ni att något hände? Tssssss... inte ett skvatt mer än att molnen försvann som borttrollade.

Här skulle behövas ett sakta strilande regn i ungefär en veckas tid... för det är så brunt och visset och eländigt. Ser ut som i oktober sedan det frusit några gånger. Förutom hettan då...

Funderar på om detta ökenväder kommer att straffa sig till vintern... tänk om vi får tre meter snö! Då bryter jag ihop.

Var tar allt regn vägen? Vem har fått det regn som skulle falla här där jag bor?

Känner någon sig skyldig? I så fall är det bara att anmäla sig här och sedan lämna tillbaka regnmolnen.

Seså, rappa på nu!

Tänka sig att varje gång jag loggar in här så har det varit spammare och klottrat sitt skit i mina kommentarer.

Varje gång är det hundra eller tvåhundra spamkommentarer om skit som onlinepoker och onlinebackgammon... inte håller jag på med sådant! Och varje gång är det i äldre inlägg de lägger sin skitreklam, kanske tror den spammande att det inte ska synas så väl eftersom det är i gammalt material...

men ack vad de bedrog sig!

Det är också hela tiden samma url-adress i olika kombinationer som spammar men med varierande IP-adresser.

Än har jag inte lyckats få spam om Viagra i alla fall... alltid något positivt.

På tisdag, förhoppningsvis, ska det fungera med spamdödare. Jag längtar alltså till tisdag... för ingen ska skriva reklamskit i mina kommentarer.

Utvisa alla spammare till en annan planet. Där kan de sitta och spamma varandra och roa sig hjärtligt. Vi andra uppskattar inte spam för fem öre!

Nu har det spammats igen... trots att jag spärrat och grejat. Olika IPnummer kör de också med i nästan alla spamkommentarer...

Därför...

så kommer ingen att se sin kommentar innan jag godkänt den. Men skriv av bara attan ändå. För ni som skriver normalt kommer att få era kommentarer kvar.

Jag löver och titter på kossera och har det gött
medan jag tittar på tred och gres och revungarna
för att inte tala om att jag eter mat och kliar nesan
drar ett varv med refsan och snyter onga
rantar ut med hunn och glanar
Ibland funderer jeg och prater drit också
men ente hele ti'n.
De va la görkul?

Var från kommer jag?

Denna fredag finns ingen krönika...

jag befann mig på mitt sommarland och hade ingen som helst önskan om att åka in till närmsta lilla ort, åtta km bort, med uppkoppling och sitta där för att blogga. Därför finns inget att läsa.

Hur mycket spam som helst om onlinespel i mina kommentarer.

Jag har suttit och slitit mitt hår, blivit gråhårig och gråtit mina ögon igensvullna och raderat och raderat och raderat och raderat och raderat och lagt ord i karantän igen.

Jaja, lite överdrev jag väl - om grått hår och gråtsvullna ögon - men resten var sant. Förbannad var ordet som beskriver min sinnesstämning.

*hoppar jämfota och morrar*

Jag tror att jag ska klaga på mig själv

som sitter här och ugglar

när jag kunde gått och lagt mig och fått sova lite längre tid denna natt

har en förmåga att fastna i tangentbordet och läsande på olika forum

och tiden går fast jag sitter stilla - konstigt

likadant är det när jag bloggar - tiden rusar men inte jag

nu ska jyckarna nattkissa och jag borsta tänderna - eller var det tvärtom?

sen sover hundarna i min säng och jag i hundkorgen - hela natten

vaknar på fel ställe i morgon och känner inte igen mig

tar på mig kopplet och går ut för att kissa av mig på morgonen

grannarna skrattar åt mig och jag fattar inget

Godnatt!

måla färdigt...

gräva upp ormbunken på norrsidan av huset och ersätta den med Vintergrönan som jag fick av min ena vallonsläkting...

lata mig lite...

skriva i bloggen...

sen behöver inte jag tänka mer! Bra va?

Just det... mörk, het och mystisk. Stämmer allt bra idag det.

Mörk -
ja, det kan man ju se på bilderna

Het -
det är varmt idag med och jag fryser inte direkt

Mystisk -
jag gillar att vara mystisk, och kommer alltid att vara det för ingen kan ju veta allt om en annan människa, hur gärna de än vill och tror att de vet allt.